Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 2

MIN SÖTA CLAS). SKIZZ FRAN GUSTAF HI:s TIDEHVARF. Sist inträdde den skönaste och yngsta af Lovisa Ulrikas söner, prins Fredrik Adolph, hertig af Östergöthland. Lång, utmärkt väl växt och med ett fängslande behag i alla sina rörelser, egde han dessutom ett ansigte som, på en gång uttryckande mildhet och förnämhet, ögonblickligen intog till hans fördel. Hertig Fredrik var, i likhet med sina bröder och sin brorson, klädd i galadrägt och öfversållad af ordnar; men han hade icke, såsom de, påtagit någon för tillfället passande högtidsfysionomi. Tvärtom var han dyster och ett sorgens flor beskuggade hans sköna ögon. Ack! Den sköne prinsens tankar voro hos hans älskade Sophie; och då han lät sin blick öfverflyga denna lysande samling af sköna damer, tänkte han, med en djup suck, på huru hon, om hon fått vara med, skulle öfverstrålat dem alla i skönhet och älskvärdhet. Lyckönskningarna, i anledning af kronprinsens födelsedag, voro redan på förmiddagen, så väl af hofvet, som af samtlige stater och corpser, i djupaste underdånighet aflagda. Återstod nu endast ait roa sig på aftonen, ifall det kan kallas så, när hofvet är tillsammans, dessa på nöjen så öfvermätta, af fester så uttröttade personer, bland hvilka den stelaste etikett utgör öfverceremonimästaren öfver alla öfverceremonimästare. Prins Gustaf Adolph visade dock, vid första åsynen af den blomstersmyckade salen, en oförstäld och verkligen liflig glädje; men snart tog fursten hos honom ut sin rätt öfver barnet, ty han var ju, ända från vaggan, van att spela fullvuxen menniska. Ett annat barn skulle flugit sina föräldrar i famnen, Hbppat dem om halsen och, under tusende kyssar och smeknamn, tackat dem för deras godhet att vilja festligt fira dess födelse) Se ÅA. B. JG 487, 169. 155, 168 och 171