Aftonbladet – 26 juli 1850, sida 2

EEE Medan hon så låg och funderade, filosoferande öfver det besynnerliga här i verlden, att när det är temligen bra kan det dock icke vara riktigt bra, satt hertigen af Östergöthland, Fredrik Adolf, på en kanapå i sitt så kallade blå kabinett, inbegripen i eti lifligt samtal med mamsell H-gman. Min älskade Sopbiel sade hen, fattande hennes hand; du måtte väl, för allt i verlden, icke ha den dårskapen att vara svartsjuk ? Ack le suckade den bländsköna älskarinnan med en förtrollande min, sådan endast kon kunde antaga. Ers höghet anser det för en dårskap hvai hvarje annan skulle anse för ganska naturligt. Naturligt? Huru så? Förklara dig; tjusande Sophie l När en flicka som jag, återtog hon, en flicka ur hopen blir bemärkt af en furste och af honom lyft2d från armod och mörker till prakt och en — på sitt — sätt lysande ställning, så är väl icke derföre henves hjerta insöfdt från all fruktan och oro. Tvärtom har kon, kanske mer än någon annan qvinna, skäl att beständigt bäfva, helst om hennes furste är, såsom min, skön, älskvärd — oemotståndlig.n Fredrik, alldeles hänförd af dessa ord, stöt henne i sina armar och utropade: , Nej, vid bimlen, gudomliga Sophie! har du icke orätt att frukta... Den som är nog lycklig att ega en qvinna, sådan som du, får säkerligen aldrig det infallet att tro, det ett ögonblicks verklig sällhet kan finnas på jorden, i hennes kärlek., Men jag tyckte,, återtog mamsell Hagman med ett älskvärd: bryderi, att ers höghet talade med alldeles för mycken värma om der lilla fröken, som skall göra sin debut Då morgondagens hoffest . vn Du misstager dig fullkomligt, Sophie. Au jag påstår h . 3är veckrare än alla dem jag bit