Aftonbladet – 26 juli 1850, sida 2

skulle ega den djerfheten att anbålla om hennes hand. Denne yngling var Johan Stenhammar, vid tiden för vår berätte!se studerande i Upsala, men som sedermera blef amanuens vid svenska akademien och slutligen utnämnd till lekter i Linköping, hvilken syssla han icke hann tillträda, emedan han helt hastigt dog, ännu blott treitio år gammal. Mången af denna lilla berättelses läsare torde hafva läst, kanske äfven ega Johan Stenhammars poetiska skrifter, som efter hans död samlades af Leopold och af densamme från trycket utgåfvos. Det är således icke meningen att här ingå i någon afhendling om hans värde såsom skriftställare, eiler att bvarken fråneller tillerkänna bonom priset såsom skald; vi vilja blott nämna, att han mot slutet af 1780:1:alet var en utmärkt vacker och särdeles lofvarde ung man, hvars ovanliga natursgåfvor fästade svenska akademiens uppmärksamhet och af henne mer än en gång uppmuntrades. Leopold utgaf, på den tiden, en tidning, kallad Extra Posten, deri den ännu icke tjuguårige Stenhammar redan hade insändt flera af allmänheten omtyckta bitar, såsom Sigurd, fiskaridy:l, imitation efter Kleist; Johannesmasken, m. fl. Att Sigrid Rajslin gjort denne ynglings bekantskap kom sig först deraf, att ban var intim vän med hennes kusin, Clas Aminoff, bvilken, med det välde han egde öfver sin mormor, lyckats att då och då införa sin vän i gummans förmak. Öfverstinnan, som var långt ifrån både rik och vitter, trodde dock att en helig pligt ålåg henne, i egenskap af adelsdam, den pligten nemligen, att under vingarne af sitt nådiga högn taga en och annen stackars ofrä!se talang, som hon plägade yttra sig. Studeranden Johan Stenhammar fick således,