Aftonbladet – 25 juli 1850, sida 1

Katten, Kurre, satt, liksom förr, ömsom p bordet, ömsom i fönstret. Madame Grognon, dena franska guvernanten satt, som förr på den högkarmade stolen mec Carl XII:s namnschiffer, sysselsatt med at knyta, knyppla eller sticka, derunder friskt motionerande sin snabba tunga, allt till der tröga öfverstinnans förströelse; ty ackordet sedan många år tillbaka ingånget mellan dessa begge fruar, innehöll, att fransyskan, äfven se. dan hon upphört med sin befattning som guvernant, skulle, i egenskap af sällskapsdam, för alltid qvarstanna. Dottersonen inträdde ock stundom, ehuru icke nu dagligen, i sin mormors mörka och otrefliga förmak och det var alltid med samme: glada min, som gumman vid hans åsyn ut: sträckte handen och ropade: Min söta Clas! Clas Aminoff hade, såsom tillämnadt var red n före våren 1786 blifvit page hos Gustal 1 och innehade ännu denna plats, oaktadt sin pojkaktigbet och sitt myckna lättsinne samt till stor förundran för mången. Visserligen hade konungens stora tålamod och fördragsamhet häraf den största hedern; men många voro dock de, som ville veta, att grefve Muncks inflytande hade en icke ringa del i den unga vildhjernans bibehållande på en plats, den han genom sina felsteg mångfaldiga gånger kunnat förverka. Mot sin mormor fortfor han dock att städse vara kärleksfull och inställsam, ehuru han ofta genom sin oefterrättliga pojkaktighet visade huru han ensam kunde ostraffadt fela i vördnad emot henne. Om hon ock vredgades för några ögonblick, blef hon dock af några smekord genast blidkad, och hon räknade, snart sagdt, sina dagar och timmar endast från och med de stunder hon såg och icke såg sin sö:a Clas. I det mörka ooh tunga förmaket med ie