Aftonbladet – 25 juli 1850, sida 1

än att göra mig och många andra idel bittra och förargliga stunder. Fy då! Jag skulle gifta mig med Clas ! Med näsduken för ögonen och under häftig gråt störtade Sigrid, efter dessa ord, ut genom dörren åt sängkammaren, medan Clas med stolta steg och en min, som om han velat bjuda hela verlden ut på duell, utmarcherade genom den motsatta dörren, som ledde till salen. IV. HOFFRÖKEN RAJALIN. Vi göra nu ett hopp af två år och åtta månader; ty jemnt så lång var tiden mellan det nyss skildrade husliga uppträdet och den tid, i Hvilken vi nu taga oss friheten införa läsaren. Två år och åtta månader anses väl egentligen icke för någon särdeles lång tid; tvärtom tycker mingen att en sådan liten period — åtminstone sedan den är förbi — är alltför ringa och obetydlig. Visserligen kan det så tyckas och äfven stundom så vara; men det beror dock förnämligast på antalet eller beskaffenheten af de under en sådan period timade händelserna. För den ene individen är allt sig likt; allting be-. finner sig i samma skick: omgifning, bostad, vanor — allt är det samma. För en annan deremot är allt annorlunda, omgifningen borta, bostaden ombytt, vanorna förändrade. Afven inom öfverstinnan Rajalins krets var mycket nu annorlunda, än då vi sist blandade oss i hennes husliga. förhållanden. Hon sjelf såg väl icke mycket äldre ut, än då, men kanske något skarpare och vresigare. I samma soffa satt hon ännu, sysselsatt med samma slags arbete, ty Clas behöfde ju alltid västar, och stickade sådana voro ännu icke komna ur modet. Äfvenledes låg den lilla hvita hunden ännu bredvid sin matmoder, på soffan, ehuru han nu hade från halfblind blifvit alldeles blind.