Aftonbladet – 24 juli 1850, sida 2

Djurgårdsteatern. I mindags förekom för första gången Ett sommaräfventyr på Pjurgården, dramatiskt skämt af författaren till Polkander i Stockholmp) och flera nätta stycken. Afventyret består uti en liten mystifikation, som litteratören Toujours (ben gör rätt väl skäl för namnet) tillåter sig med sin vän grosshandlar Mandolin. Grossbandlaren, en ung äkta man, har nemligen några betänkliga går-an id6er; och för att kurera hans flyktighet inleder den moraliske Toujours honom i en kärleksintrig med en viss mam:sell Louise, Toujours egen fästmö. Mandolins ämabla fru öfverraskar mannen vid den skönas fötter, skrattar och förlåter; och hans herrar kontorister komma just som kallade för att deltaga i den lyckligen återställda äktenskapliga barmoni, som låter förnimma sig i styckets slutkupletter. : I pjesen uppträda två burleska personnager, skomakaren Borgström och traktören Porter. De äro ett per typer af föga inflytande på styckets gång, men i alla fall beräknade att genom sin lustighet i väsentlig mån bidraga till dess framgång; de representeras också nöjaktigt, den förre af hr Lindström, den andre af br Isberg. Hr Deland spelar Toujours; ban upprättbåller namnets an:eende. Hr Schwartz om grosshandlaren utmärker sig i synnerhet i kupletterza, för hvilka han har en vacker röst; och kupletiterna intaga här, som vanligt i våra originalstycken, det första rummet. Till förpjes gafs den näpna Lilla Apan — ce singe de gånien. som Victor Huga en gång sade om Voltaire. Man får sällan se något mera fint och deliciöst än teckningen af den unga flickans och den gawie trotjenarens karakterer i nämde stycke; mamsell Deland är ej mindre lycklig i sin naivete än hr Lindström i sin godsinta småslughet. Ferhållandet med Ett fångadt lejor, som äfven framställes på djurgårdsscenen i dessa dagar, är — för att tala med den klassiske sko makaren i pSommaräfventyret, — ett ledsamt förhållande. Pjesen hör nemligen till den tråkiga genren och blir icke rohgare derigenom att den är affattad på vers. För öfrigt har man på några af de sednaste representationerna hafi tillfälle att göra sina jemförelser mellan Fl ckorna på Norr och Fl:ckorna på Söder; men som jemförelser alltid äro förhatliga skola vi, åtminstone denna gången. icke befatta oss med några sådana. Det är nog att publiken i ena pjesen skrattat åt Calle Glader och i den andra applåderat Rosas kuplett: : Vore jag löjtnant, ack huru gerna Föll jag på ärans och slagtningens fält Blou till min graf kom en hviskande tärna: Ack hvsd den löjtnasten dansade snällt! a Biand pya saker man har att vänta på Djurvårdsteatern nämnas, utom Embedsiver,, ett originalst; che, som skall beta De sju kardinaldygderna, sumi De ogifta, öfversättning från franskan. j STREETS CASA SERA