Aftonbladet – 23 juli 1850, sida 3

SLANDADE ÄVINERN DOMEN ÖFVER LÖJTNANT PATE, FÖR HANS HANDGRIPLIGA ANFALL MOT DROTTNING VICTORIA. Under den föregående ransakningen upplystes genom vittnesmål, af personer som åsett händelsen och af drottningens läkare sir James Clark, att löjtnant Pate hade nalkats drottningens vagn, i detsamma bon for ut genom porthvalfvet ur Cambridgehouse, och slagit benne med en smal promenadkäpp, som träffat henne i-pannan och. der förorszkat benne en skråma som blödde och en betydlig svullnad. Det nämndes redan i gårdagsbladet att man sökte rädda löjtnanten från det för hans slägtförbindelse skymfliga spöstraffet, genom att anse honom vara vansinnig; men att juryn ändå uttalade sitt skydig och att han dömdes till deportation. Baron Alderson vände sig till honom med följande ord: Robert Pate! Juryn har funnit er brottslig, efter en ganska lång och ihärdig undersökning; och msn kan ej skäligen sätta i tvifvel att den kommit till ett rätt utslag i saken. Tillika visar det sig tydligt, att ni är en person af högst excentriska vanor och i vissa fall olik andra menniskor; hvadan det är troligt att det behagat den Högste att hemsöka er med någon sinnesrubbning, för hvilken man måste hysa medömkan med er. Det tilltag ni becått, är likväl af ett ganska allvarsamt ech betänkligt slag. Ni är befunnen skyldig att hafva burit hand på en qvinna, hvilket, framförallt för en militär, redan utgör någonling ytterst lågt; men, när nu derjemte tages i betraktande, att denna qvinna var er drottning, således en person berättigad till hela landets vördnad, till följd ef hennes dygder och höga ställing, då blir denna bandling, hvilken äfven i vanliga fall skulle utgöra ett ganska svårt tillteg, under dessa omständigheter verkligt förhatlig. Huru var det möjligt, att ni, en af detta lands krigare, kunde insultera en person af alla älskad, ej blott i anseende till hennes höga plats, utan äfven för hennes hus liga dygder? Detta ailt oaktadt gjordes hon till föremål för ert anfall, och öfverfölls af er med slag. För er familjs och er egen ställning, vill domstolen icke ådöma er det nesliga straffet att slita spö. Domstolen går till väga med en viss aktning mot er, ehuru ni icke visat aktning för andra. Det uigör likväl dess pligt att äfven fälla en så beskaffad dom, att den kan hindra er — åtminstone för en lång tid — ait begå någon annen raissgerning. Jag kan knappt tro er hafva varit vid era fulla sinnen när wi begick denna handling; och det barJlänge utgjort detta lands stolthet, ast ingen man vid sundt förnuft kunnat finnas i stånd att bära hand på sin suverän; men tillika enser jeg jutyn vara rullt berättigad, i följd af den skedda undersökningen, att ej, på grund af er galenskap, alldeles frikänna er. I botrektande af alla dessa omständigheter, blir domen, som jag finner mig böra fälla öfver er, des, att si skall deporteras på sju år. Fången afbörde domen utan att tillkännagifva ringaste rörelse. När den lärde domaren slutat sitt tal, bugade han sig för domstolen, vände sig genast om utan att yttra ett ord, och gick tilibata till fängelset. — EN PELIKAN I DALARNE. För någon tid sedan observersde man ute i Rämsjön, belägen vid yttersta gränsen af sammma socken, en hvit fegel af ovanlig skepned och storlek. En närboende jägare iter omsider ro sig ut emot det besynneriiga vildbrådet och lyckades med ett skott döda detsamren. Iy värr hade likväl bytet fallit i händerna på foik, om var alltirg utom ornithologer, och man nöjde ig derföre att ense den döda fogeln för en — sven, uru mycket än de ofantliga dimensionerna (6 allar imellan vingspetsarna), den 292 tum långa näben, den under hakan hängande påsen af minst 9:ns (annors rymd m. m. vittnade deremot. Man skred åledes utan vidare betraktelser till de öfliga operaionerca: kroppen plockas, sönderstyckas, kokes, ste(es; men — likasom naturen på detta sätt ville uträfva en hämd af den likröjda okunnigheten — öttet, tranigt och hårdt, var och förbief, i hvilken orm som helst, nästan oätligt. Imedlertid undanYcktes på detta sätt våra inhemska djursamlingar it utmärkt fogelexemplar, hvars make sannolikt Idrig förr blifvit anträffed i Dalarne. De enda nnu åcrstående qvarlefvorna, bestående af näbben, akpisen och ett stycke af det ena benet, viitnal. emligen, att det fällda högdjuret varit en pelikan. luru hen kunnat till den grad förirra sig ifrån sivu tlantiska hem, att han slutligen funnit en hyvila ch sin död uppe i Dalbygden, utgör en hemlighet, om ännu ingen kunnat utgrunda. EE