Aftonbladet – 23 juli 1850, sida 3

kroppsstraff på bättre mäns söner. Emellertic var det ledsamt, att det jast skulle vara du... du, min söta Clas, som behöfde denna stränga tillrättavisning ... ledsamt att du skulle vara så Ostyrig, så lättsinnig, så... Ja, ja, min söta Clas... du får nu lof att bii stadig och förståndig; ty, ser du — när du blir page, så blir du icke hotad med stryk; det förstås — men du blir med vanära bortjagad, om du gör alltför mycken odygd. Och det säger jag dig min gosse, att en sådan händelse blir min död.x Just nu hördes ett förfärligt jemmerrop från den stora grå katten, som i detsamma hoppade ned på golfvet och kröp under soffen, från hvilken tiliflygtsort det var alldeles omöjligt att kunna framlocka honom. Djuret hade nemligen boppat upp på bordet framiör soffan, mot hvilket Clas Aminoff stod med ryggen lutad, medan han samtalade med sin mormor. Denna sistnämnda såg icke sin fyrbente älskling och såg icke heller hur de 3 tvåbente helt oförmärkt förde handen bakom ryggen, fingrade efier kurres svans och knep den så obarmhertig!, att det skärande jemmerlätet blef ena följd af denna misshandling. Men nu blef det en uppståndelse, vida värre än den för ena stund sedan, då Clas hade skrikit och hoppat. -Öfversticnan drog ur ea hel sticka på den konstfulla västen, madame Grognon knöt en alldeles för stor maska på sin knytning och Sigrid släppte hela sin båge i zoifvet. Herre min Gudi, ropade öfsverstinnan relan tårar och vrede, zhvem var det, som gjorde la min stackars kurre? Ja, nte var det jag, mormorx, försäkrade Clas i a ivarsam ton och med en min, så trovärdig, stt gumman intet ögonblick längre missänkte honoin för illbragden; Hela. skulden öll således på den oskyldiga Sigrid. ;Det är du, olyekligal ropade öfverstinnan,