ne re hon förgäfves bjöd till att göra rätt sträng. Men, som jag nog finner, att jag, en svag qvinna ... ja — ja — jag menar ett fint, bildadt, sensibelt fruntimmer — ingenting kan uträtta med att använda stränghet mut en krabat, sådan som du, så... vÖdmjukast ... min nådiga mormorli föll Clas henne i talet och bugade med näsan ända i golfvet; nödmjukast .. min nådiga mormor... jag fnner mig belt ovärdig en så stor komplimang., Så vill jag fortfor gumman, utan att jåtsa se och höra hans spe,!ala till din bättre känsla och fråga dig, min gosse: Tänker du då aldrig bli en förståndig och tänkande menniska?, Jo, bevars, mormor lilla.n Nå, när ämnar du börja med det? När min goda mormor befalier. Tiden är längesedan inne, min söta Clas.n Du har hittills gjort mig många bekymmer, det är hög tid, att du nu gör mig glädje Ack, mormor!, utropade vildbasaren, jag bjuder verkligen till att bär i buset åstadkomma den mest högljudda glädje. Att mormor icke senterar mina: nitiska bemödanden, är alltför beklagligt; men det vet jag, att här skulle vara dystert och tyst som i en graf, om icke jag stundom rumiade om här och satte lif i spelet. Sn f Nu först blef gumman allvarsamt ond. EW så i ögonen fallande bevis af brist på aktbing bade ändligen retat hennes barm emot -älsk lingen; Min herre, sade hon i verklig berrskaretonp vvårt semtal är för denna. gången slutr. IGossen såg på henne med stora ögon, un drande om det verkligen; kunde vara henne allvar. ,Gålv sade mormodren med en åtbörd be räknad på att imponera. Clas rörde sig ej ur stället.