Gål tpprepade öfverstinnan i samma ton; gå, vanartigel, ,Mormor, sade Clas, bvsd betyder detta? Ait mitt tålamod är slut, herr Aminoff, och att jag väl kan fördraga edra pojkstreck, ehuru plågsamma de än kunna blifva i längden; men sidvördnad fördrar jag aldrig. Gå, säger jag! Men nu kastade Clas sig på knä för den gamla, fattade med våld hennes magra hand, som hon sökte att undandraga bonom, öfverhöljde den med kyssar och såg upp till benne med en min, så ångerfull, så barnsligt from, att den skulle kunnat besegra äfven en vida strängare domarinna än den bortskämde pojkens alltid eftergifna mormor. Reden till hä!ften blidkad af denna komedi — ty något annat var det ändå icke — vände gumman bort sitt ansigte; ty hon fruktade att visa huru ömkligt svag han, den eljest så barska och ovänliga qvinnan, kunde vara, då det gällde den till atguderi älskade dottersonen. ,Mörmor I upprepade ban, gifvarde åt sin röst det mest rörande uttryck, ädla, vördnadsvärda, dyra mormor!... du som är den bästa, den känslofullaste bland qvinnor, kan du väl, för ett litet barnsligt skämt vredgas -på ditt hjertas älskling? ... Ty det är jag ju ändå; mitt eget hjerta säger mig det, så väl som dina otaliga välgerningar, din aldriz tröttnande godhet. åk mormor, förlåt mig!... jag är pojkaktig, n icke elak. Förlåt mig..: förlåt mig, för den kärleks och tacksamhets skull, som jag byser för dig, och jag lofvar att aldrig, aldrig mer visa vanvördnad emot dig. Gumman vände återisitt apsigte mot älsklingen. Vredens soln var borta och öfser paunan låg åter et mildt solsken. Stig upp, Clas, sade hon, din mormor förlåter dig. Men förfärligt obetänksam är du, min söta Clas, då du kan drifva lättsinnet ända derhän, all visa vanvördnad mot din egen mora