Aftonbladet – 22 juli 1850, sida 3

LANDADE ÄVINER Lördagspostenn, utgifven, satt och tryckt of C. J. Warell i Hjo, har slutat. Hr W. anmäler tidningens upphörande i JV 28, der ban talar fill sina prenumeranter på ett ganska originelt sätt, och på ett språk, hvari man till och med träffar åtskilliga nya ord (bsöraden, ;konka va apparater, ett ljufligt kuttande m. m. bafva åtminstone vi ej hört förr). Några utdrag ur afskedet torde intressera läsaren. 9Sedan br W. omtalat den nuvarande för honom ogynsaroma konajungturn, som föranledt honom att indraga Lördagsposten, yttrar han rörande opublicistens, ställning: s Uti brännpunkten för dagens strid träffa honom, derest han något bemödar sig att uppfylla det kall hen bör sköta, nästan alla de hugskött, som åter studsa från de motsatta lägrens konkava apparater; oftast lir, om ingen annan, åtminstone han sårad och tilltygad, och ej sällan, der han ej viker åt nåsondera sidan, fälles just ban, til en sorts försoningens offer, tacknämligt för det exa partiet, med liknöjåhet eller obetänksamhet seddt af det andra; och så anses allting väl beställdi, och återskrufvadt i sitt förra läge — tänker man. Efter dessa sanningar, och sedan hr W. omtalat, att inzen ting, som eu gång varit något, återgår till sitt så kallade förra intetn, träder han närmare till Lördagsposten, och resonnerar: Seddt i denna mening, är hvarje enskildt lif, som något offentligare ingriper i det allmänna lefvernet, indock alliid, ehuru eljest mindre distingueradt, ej alldeles utan betydelse. Min Lördagspost kan såedes äfven på deua sätt bemedla sig något mera värde, än missaktningens poreat. Om den härefter upphör att ropa an, är ej dermed seggdt, att den alldeles sotdör, snarlik den, som 3fled icnan ban ännu talat ett ord, hvarken ondt eller godt. Om detta sednare skulle kuana sägas om en och annan bland de dess vapenbröder, som före detta visit ur fältet, lemnas derbän; men Lördagsposten kell alltid reklamera den rätt han begagnat, kanske ndast manad att erkänna, att han någon gång stött 10g skarpt i sitt horn, inför de mest bsörade. Men, wuru lätt händer icke sädant i musiksliskt känsliga samqväm af olika sinnen och naturer! Den nådiga run der borta hör på sitt sätt, och. mäter efter sitt raderade börsslorgan; gumman i den lilla täppan petser sitt öra, bäst hon förmår, och ticker om bara det låter; alla de andra mellanliggande lyssnaeva att förfiaa. Ho kan då blåsa, alla publikens sron till välbohag? Ja, detta skulle icke en gång att önska; ty tänk då blot, hvilket förfärligt sposta! Drag S stat, och resentationen Visst kunde Men nu ditt born ur skolan, alln änrketen, att detta på detta stället och för der ju ännu bafva mycket, Eg 2 mycket, stt fromdraga inför allmänheten; visst borde du åtminstone blåsit appell åt de fosterländske Riksmästarera, som hålla på ait bita hufvudet af Kohungamakter; men med den godbiten i halsen öro de ju platt ur rtönd Mt böra ens sig sjelfva, äpvu mindre dig. Gif dem Ju på båten, framtidens guldbåt nen ; ech sjung togier i nejd, som ger bittre echo. Pe