Aftonbladet – 20 juli 1850, sida 2

morgon, säger inskriften vid taflan; men detta tillägg är öfverflödigt; man kan ej säga mera tydligt, än hr Sörensen gjort med pensel och palett, huru baf och luft se ut i uppvaknandets ögonblick. Ingen vind krusar ännu den oändliga vattenytan; det långsträckta och regelbundna svallet är ännu blott den dyning, som, dag och natt, likt en andedrägt höjer och sänker oceanvågens barm, äfven under den fullkoreligaste vindstilla. Det ståtliga krigsskeppet rubbas ej deraf; man märker det blott på bränvingarne mot den tvärbranta kusten och på gusgningen af sluparne och fiskarbåtarne mellan den och skeppet. Midt ur detta haf skjuter Madeiras öklippa upp sin spets högt öfver molnen — de bilda dock kring den en genomskinlig gördel allenast af morgontöcken, som nattvinden kastat dit och dagens landvind snart skall skingra. För öfrigt är hela luftrymden ren och blå, likasom hafvet, som återspeglar den. I bugten inåt ön framskymtar ur klyftorna den lilla staden Funchal, och högre upp på bergstrapporna vingårdsmännens hvita landthus, mellan den yppiga vextligheten i denna den eviga vårens hembygd. Vi hafva sett sjömän stadna med förtjusning framför taflan och hört dem försäkra, att man ej kan få en mera iefvande föreställning om ön och den tropiska himmelns intagande lugn, än vid betraktandet af hr Sörensens konstverk. Men landvinden blåser upp; åskådaren befinner sig snart midt på Atlantiska oceanen, på ett ensligt skepp i den gränslösa rymden mellan himmel och haf. Detta hvälfver sig bär, under den friska brisen, i djupa och vida vågdälder, med -åsarne mellan dem lätt hvitkantade; ett mera djupt, ett nordligare blått öfver våg och luft, antyder att man aflägsnat sig från den tropiska bimmeln. Det är enannan dansk konstnär, hr Wilhelm Melby, som öfver denna enkelt storartade syn lemnat en eskiss, som den kallas i katalogen (JM 192) åt sin elef, en ung svensk marinmålare hr Larsson; men detta utkast (35:e afd., Ö.) är mera naturtroget, än mången tafla, som kallas fulländad,. Vi styra kosan mot Medelbafvet och landa på Neapels kust, för att se oss om i ett af dessa bländande sydlandskaper, hvilkas bilder en nordens invånare behöfver ha omkring sig på väggen från November till Mars, för att veta den yttre naturen ännu vara vid lif och blomstring någonstädes på jorden. En sådan bild erbjuder hr J. M Stäcks tafla JE 61 (5:a afd., V.). Man ser denvackra trakten vid Amalfi och ön Capri i bakgrunden: haf och land öfvergjutna med aliens genomskinliga luft och förtrollande färgskimmer. T2flan är för öfrigt icke blott mariny, som katalogen säger, utan landskap äfven, och genre på samma gång: och allt behandladt med konstnärns bekanta mästerskap. Vi nödgas ändå slita oss derifrån; för att kasta en blick på en annan tafla (JV 195; 9:e Afd., Ö.), tillhörig br Stäck, men icke af honom sjelf, utan af en konstvän: en dansk målare, hr Lunde, som dermed velat erinra om utsigten och trädgården vid ett kapusinerkloster i grannskapet af Sorrento. . Det lilia stycket är så flyktigt och dekorationsmessigt måladt, att man kan räkna penseldragen; men bvart drag talar, och på ett litet afstånd återger det hela samma intryck, som man erfarit nyss förut, af Neapels ljumma himmel och brokiga skuggor. Vid åsynen af detta trefliga tillbåll, der munkarne i sina vida kåpor stå och svalka sig vid stranden eller makligt syssla mellan vinlöfven, och vid tankan på huru angerämt det är att i sommarhettan vara luftigt klädd och stundom få öfverlåts sig åt il dolce far niente, begriper en nordbo hur det luftstreck bör vara beskaffadt, der det kan falla menniskor in att stifta kapusinersamfund och göra sig till barfotamunkar. MM 87, 88, 89, 90, 91, 92 ech 93 (1:a Afd., Ö. och. V.) äro sju små taflor af hr G. W. Palm : landskaps-etyder från Italien, och efter utseende från samma trakt som de nyssnämnda. Det är plott ebaucher; men med penseln: än ett ensamt träd, än en trädgrupp, ett busksnår, hufvuddragen i en utsigt, anordningen af en förgrund.: De äro penslade och färglagda i massor, lika flyktigt som luften bakom dem; men omedelbart efter naturen, dit de också genast förflytta deh uppmärksamme åskådaren. Konst ännen kan af dem inhemta mera nytt och karakteristiskt om Italiens trädformer och landskapslinier, än af hr Palms på samma ställe synliga och väl utförda vy af Vesuvius (MN 86), som är föga annat än det tusen genger upprepade; ick ens med undantag af det bekanta staffaget: en rankig karrikel, dragen af en med brokiga bandvippor utsirad hästkrake, som andfådd ocK i fullt fyrsprång drifves genom vägdammet, med icke mindre än sex passagerare, i alla rimliga och orimliga ställningar instufvade, uppklättrade eller hängande sig på fordonet. å Man inträder i kyrkostaten genom Terracina, så beryktadt genom sina röfvare, och nu sednast genom den påfliga kamarillens och det beliga, kardinalskollegii besök och företag derstädes, in corporeBefoikningen må för öfrigt äga hvad rykte som helst; men att sjelfva trskten är en bland dem, som förtjena afbildas 2f en konstnär, det finner man straxt af den utsigt som hr Stäck visar oss i JM 85, (9:e Atfd.; V-) Ett ännu mera rykibart ställe, men mest ryktbart genom sin af forntiden och nutiden lika enhälligt vitsordade skönhet, och efterIbildadt af samme konstnär, sågs På exposliionen före den 1 Juni: hr Stäcks utsigt, JM 55, af ;Cascatellerna vid Tivoli, nära Romp. Svalkan från de praktfulla vattenfallen förenar sig här med Italiens varma sol och rena luft, att åt mark och blommor och träd förläna en friskbet och en färgprakt, som man fåfängt söker längre i söder på den transalpinska halfön, och som hinförande återspeglas, tillika med landskapets vackra forrier och byggnads