Sådan var, i få drag, den yngling, som inträdde i öfverstinnan Rajalins förmak. Men, för att kunna göra oss ett rätt lifligt begrepp om: denna lilla berättelses hjelte — ty det är han ändå — vilja vi äfven kasta en blick på hans klädsel. Han var klädd i det förflutna århundradets, för, våra ögon så besynnerliga drägt, hvilken, då vi se den från scenen, väcker både vårt löje och vår undran. Ynglingen hade långt, mörkt hår, från pannan uppkammadt, och i nacken -sammanbundet till en piska, hårdt omlindad med ett svart sidenband. Vid hvardera tinningen sutto dock ett par s. k. kanoner, i form af långa, smala rullar; så stela, som hade de varit skurna i träd. Det löjligaste af hela denna hårklädsel bestod dock deruti, att det ungdomligt sköna, rika och glänsande båret ej fått bibehålla sin naturliga färg, utan var bortskämdt af puder, som gjorde det grumligt, och helt och hållet förtog dess glans och fägring. S Fracken, efter den tidens underliga mod, kort öfver bröstet, med skört, så långa, att de räckte ända ned på vaden, var af rödt sam. met, ursprungligen af en lysande färg, men nu, genom ålder förvandlad till en mera odeciderad. Den hade, i sina unga dagar, varit glänsande af-guldbroderi, men detta var nu betydligen svartnadt, samt -på flera ställen affallet. På armbågarna och vid fickorna var sammetet så nött, att nästan all luggen var borta, så att ljusare fläckar uppstått. sea Benkläderna voro afsvart yllesattin och slutade straxt nedom knäet, der de sammanhäk