Aftonbladet – 19 juli 1850, sida 2

Knappast hade hon dock aftagit den fina damastserveten, som satt fästad öfver det i bågen uppspända sidensarset, förrän guvernanten kom och lade sin näsa deruppå; ty så nära blickade hon på arbetet. Ja, ja, mademoiselle, . pratade hon; då den unga flickan drog sig litet åt sidan, nu kommer jag med. Hon har hela timman varit allena, för att få sköta sin spelning; men se nu skola vi väl åter vara tillsammans. Ah ja, schatersömmen är icke illa!... Dock säger jag icke det, för att berömma henne; ty då man i så många.år lärt rita, och det för en deruti så kunnig person, som jag, utan skryt, har den lyckan att vara, så bör man kunna schattera litet på egen hand. Dock — hvad ser jag? ... Sainte Vierge! har hon icke satt hit tre blå straser, i stället för tre röda? ... Och i den här af guldpaljetter formerade medaljongen sitter ju grönt folium, i stället för gredelint? Sådant slarf! Var så god och gör om det, min skönal Du är oförlåtlig med ditt slarf,, interfolierade. öfverstinnan. ,Bästa ma bonne!n vågade det stackars barnet invända. pDet var ju icke jag, som sydde dit hvarken straserna, eller. -.. ecke hon? ... Såå?... Huru då? frågade öfverstinnan. Jag? — jag? — Yrar hon, min: fröken? — Jag skulle sy galet? Blygs hon icke för att komma fram med ett sådant yttrande? ,Herre Gud!... Ma bonne såg väl icke vid ljus att skilja färgerna. Herre Gud! Hur många gånger har hennes