Aftonbladet – 16 juli 1850, sida 3

Det gläder mig om så är, genmälde öf. versiinnan. Men ännu fattas mycket, innar Sigrid lär sig att uppbära sin rang som sig hör. Vi måste fördubbla våra gemensamms: b-mödanden att formera henne, madame. Jag säger det ännu en gång — vi måste vara upp: märksamma på hevnes minsta steg och rörelser, så att de borgerliga maneren slutligen försvinna. Mycket stränga måste vi vara. Man kan ej vara det nog mot en uppväxande flicka — nemligen en flicka al börd. Det är allt för Sigrids bästa, som jag så talar; ty änskönt jag icke precist hiller af henne, så — hyser j:g dock så pass vä mening för henne, att jag vill bilda heane så, att... Att hon gör sin farmor fuilkomlig hedern, inföll den k:ippska fransyskan: Visserlig-n, invände den gamla nåden; dock är flickans välfärd alltid förnämsta driffjedern till mitt bandlingssätt, ty sjelfviskhet har aldrig någon kunnat beskylla mig för.n Jag vet det, genmälde fransyskan med ett ondskefullt-leende, som likväl, emedan bon lutade sig ned öfver sia knytning, helt och hället undgick öfverstinnan. Ingen kan väl heller betvifla, att det är för frökens egen kull, som ölverstionan är så noga med sin sondotter. Då man föresatt sig att göra en 11.8 person till eit mönster af dygder och beag, får man, ma fot, icke se genom fingrarna. Jag är lika sträng mot Clas, eburu mycket ag håller af honomp, återtog gumman., Hvarje hans görande och låtande nagelfar jag med skrupulös noggrannhet, på det att hvarken han jelf med tiden, eller någon annan, må kunna! tiga fram och förebrå mig, att jag blundat för lans fel Hör hade guävernpanten, i sanning, svårt att sålla styr på sina skrattmuskler. Hon upptog r kjortelsäcken en liten svampdosa af silfver, om hon förle till munaen; men den skulle