Aftonbladet – 13 juli 1850, sida 2

K. F. på ett sätt, som alldeles förbittrar vår glädje. Detta lagom lyder så: Husandakt må prest, i den församling der han tjenstgör, på lämpeligt sätt uppmuntra. Skulle husandakt föranleda split, villfarelse eller annan oordning, och kan kyrkoherde det ej rätta; anmäle saken hos domkapitlet,. Härvid saknar nu vårt D. C. konventikelplakatet af 1726, detta den svenska kyrkans palladium, för hvars bibebållande så mången lärd man kämpade under den diskussion, som i anledning af d:r Sandbergs motion om nämnde palladii nedtagande hölls i högvördige presteståndet under sednaste riksmöte. Alla dessa kämpar framhö!lo de möjliga olyckliga följder som konventikelväsendet, om det komme i gång, kunde medföra för kyrkan, såsom skäl till plakatets bibehållande. Då dokt:ne Thomander och Sandberg ganska riktigt fästade uppmärksamheten dels derpå, att plakatet till den grad förlorat all betydelse i allmänna opinionen, att konventiklar öppet höllos, icke blott i landsorten, utan i sjelfva hufvudstaden utan att åtal deremot egde rum, dels att skulle allt förbjudas, hvars missbruk kunde föranleda skadliga följder, borde man börja med att förbjuda den förskräcklige kättareboken — Biblen ); och då den sednare, för att visa hvilket farligt vapen plakatet kan blifva i hatfulia presters och oförståndiga domares händer, företedde ett cf Götha hofrätt stadfästodt, al Norrala häradsrätt fälldt utslag af d. 10 Sept. 1845, hvsrigenom bonden Oiof Olsson, som genom egen bekännelse och vittnens utsago blifvit öfverbevisad om, att en söndags eft. m. hafva tillsammans med 13 män och 20 qvinnor läst Fader vår, något i Nya Testam., sjungit en psalm, dömdes att för thetta brott sino böta 66 rdr 32 bko samt för sabbathsbrott 3 rdr 16 sk. bko ); åstadkom detta allt i ståndet en viss tystnad, utan att pluraliteten vid den derpå följande voteringer ett ögonblick vecklade. Men vårt D. C. har nu hittat på ett skäl mot konventiklarne, som är så alldeles nytt, att vi måste erkänna dess originalitet. Husandakten, så argumenterar D. C., får icke förblandas med konvenatik!en. Den förra eller den gemensamma andaktsöfningen inom familjen är ett godt, som icke kan saknas inom ett samhälle, der kyrk igt lif förefinnes, den sednare, eller ett sådant sarqväm, der uti enskilte hus manoch qvinkön, gamla och unga, kände och okände, få eller flera samla sig, för att bruka sin andakt och enkannerliga (särskilta) gudstjenst, är i och för sig ett ondt, emedan den är en oordning, en rent tillfällig, godtyckligt tillskapad och således onaturlig gudstjenstlig samfundsform midt emellan familjens och församlingens och bör derföre i och för sig sjelf i kyrkolagen förbjudas,. På denna förunderliga argumentation är detta vårt svar. K. F. har under begreppet husandakt sammanfattat både familjandakt och konventikel, emedan de hafva nästan alla kännemärken gemensamma. De äro nemligen andaktsöfningar, hållas i enskilte hus, äro tillfälliga och godtyckliga,, emedan de bero af husfadrens eller husegarens tillfälliga sinnesstämning och godtyckliga beslut, kevistas af manoch qvinkön (familjen består vanligen af bådaderz), gamla och unga (sådane finnas ock i de flesie familjer) få eller flera (alla familjer äro icke lika manstarka). Det enda som fattas dem båda är onaturligheten, och det enda, som skulie skilja dem åt, nemligen ait i familjeandakien vanligen blott känden, i konventiklen någon gång okänden träffas, är hvarken något conslant kännemärke, icke he!ler af dea vigt, att de derföre behöfva olika benämningar, isynnerbet då man icke hade något annat namn än det, tack vare plakitet och det fordora orthodox2a, nu allmänna hatet mot pietisterna ), vanryktade konventikelnamnet. Vidare påstår D. C. att shusandakt icke kan saknas inom ett samhälle, der christligt Hf förefinnes,. Men nu saknas husandakten 1:o inom de aldra flesta adelshus, 2:o inom de aldra flesta presthus, 3:o inom de aldra flesta ståndspersonsoch borgerliga hus, 4:0 (såvidt ej tillståndet i kspitularium församlingar är bättre än i den, der vi verkat såsom själasörjare) i de flesta allmogehus; och dessutom är det väl icke D. C. obekant, att en stor del af de allvarliga christna, som kallas Schartauaner (buruvida de förtjena ett sådant namn, lemna vi derhän), af grundsatts icke hålla någon husandakt, fast de gifva sina tjenare tillfälle och ledighet Uli enskilt andakt. Skulle vi derföre bedömma graden af christligt lif i vår förs: mling efter husandakten, så står det högst jemmerligt till med det christliga lifvet. Att detta likväl icke är alldeles förhållandet, visar den stora mängd af de yppersta ascetiska skrifter, som årligen tryckas och spridas. Vi tänka oss saken i stäliet så här: i ganska många hus finnas individer, i hvilkas hjertan rör sig ett andligt behof, ja, såsom vi hoppas, ett christligt lif, utan att dessa äga så stor betydelse sina respektive familjer, att de kunna organisera husandskt. Om nu desse individer ur olika familjer träffas någon gång, bvar och en tar med sig någon bekant, som åter kan vara obekant för flera af de närvarande; om så desse sjunga en psalm, läsa en predikan 0. s. v. så är detta en konventikel, ergo en onaturlig gudstjensilig samfundsform midt emellan familjens (som i de aldraflesta hus saknas) och förssmlingens (som väl emellanåt här och der leimnar föga uppbyggelse).. Men den der panaturligheten kunna vi ännu icke lemna. D. C. är bär dualistiskt, det faller tydligt i ögonen, och vill platt icke veta af någon annan samfundsform än familjelifvet och det offentliga. Vi äro trinitarier och hafva icke blott ur talsymboliken lärt oss, att då tvåan betecknar det söndrade och ofullkomliga, är trean si natur för hvarje fullständig helhet (vi våga icke utiöra detta af fruktan att då ohjelpligen räknas till mystici) utan äfven ur språket och erfarenheten, att här finnes något som kallas — sällskapslifvet, som står midt emellan familjelifvet och Jat Affantliga Samfanrndolifvat uthreder sig 1