Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 2

rörelser, eller något af hans ord el!er hans iinsta blick. Huru säkert hoppades icke sila de:ss, som fans Maji nu kunde se, att bli bemärk ifltalade och lugnade med en och annan strå!e f den kuvgliga nådesolen! Huru sfundades cke de lägre bort stående dessa lyckliga, so kommit så nära! Grefve Munck var icke bland dem, som rängt sig till dörren. Eburu icke, såsom förr, n bland monarkens förnämsta gunstlingar, sände han dock sitt inflytande tillräckligt, för tt icke khuffas med dem, som tiggde om nålesmulorna. Han hade således, i medvetande f att ban ännu betydde något, stannat midt i -ummet, der han med blickar af sårande liksiltighet, ja — af krossande förakt, betraktzde le församlades mer sch mindre ängsliga an!eien. Och han begrep ieke, den öfvermodige, ait let fanns ingen af alla dessa män, ehuru fatiiga och bekymrade många bland dem än kunde vara, som icke, i och med detsamma de enågo grefve Munck för en gynnad konungasunstling, inom sig tvekade om de skulle anse )onom för en man af ära. Då konungen hunnit påsätta de nödvärdisaste klädespersedlsrne, samt tvätta sig om nänderna, allt under den strängaste, ij, vi våga säga löjligaste, etikett, gjorde han en rund bland je i sängkammaren uppvaktande herrarna och sade dem hvardera några vänliga, ehuru beydelselösa, ord. . Derefter trädde han ut i audiensrummet, helsande alla med detta milda leende, som var honom så eget och som tillvann honom så många vjertan, och -det i trots af allt missnöje. Ty tt missnöjet med hans slöseri, med wvissa af ans regeringsåtgärder, samt med hans ränker ych hans list att kunna genomdrifva dem, var Jlmänt bland nästan alla folkklasser, det kan cke nekas. Och likväl, då man såg Gustaf III, såg snileblixten i hans ögon, såg det förbindliga, förrollande, nästan fascinerande leendet på hans