Aftonbladet – 6 juli 1850, sida 3

(Insändt och betaldt.) Anekdot. S Er person besökte en dag ett ungt fruntimmer af sina bekanta, hvilken sedan några år tillbaka blifvit enka. Nu som vapvligt fann han henne djupt bedröfvad, och tårar, hvilka smärtan tycktes hafva af pressadt, fuktade dess ögon. Den, besökande var ogift och hade länge hyst det hopp, att med sin älskvärdhet kunna trösta den vackra ensamma; hvarföre denna oafbrutna sorg: på det högsta misshagåde honom och hotade att tillintetgöra hans önskningars fullbordan. Nedslagen nalkas han föremålet för sin tillgifvenbet, och sökte med kraftfulla ord, dels förebrående, dels smickrande, göra henne uppmärksam på det orätta uti, att så helt och hållet öfverlemna sig åt sakpaden tch minnet. En axeldragning, en ruskniog på det lilla hufvudet var hela det svar vår kavaljer hugnades med på dess i sanning vackra tal, späckadt med så många oratoriska skönheter öch moraliska fraser. Förbittrad häröfver, utbröt han kärft: ,Men skall ni då aldrig glömma en hädangången man? Jag fordrar ett svar, hvilket kommer att afgöra mitt öde — men bestämdt ! Aldrig! läspade med en suck den ovanliga enkan. Huru vore det möjligt förgäta den, om hyilken man oupphörligt påminnes... Hvad, påminnes? Åtminstone gör jag allt för att komma eder att glömma ... . Ni, min herre! Jag har ej sagt att någon gör det, aldraminst ni; men. .. Hvad för men ? Ack! — och tårarne störtade strömvis ned för je bleka kinderne — dessa eviga giktplågor, denna stickande fontanell, hvilken jag i följd deraf måst anlägga; denna sjuklighet, hvaraf jag i allmänhet liler — allt sviter af bans hårda behandling — och a Så Tv ASAT os REN NN STUN SRVSO ARTISTEN VERUTSTRSRRAETSIRRIAREETS TERESE