Aftonbladet – 6 juli 1850, sida 3

En god busfader missunnar sina barn inge oskyldig glädje, men han fröjdar sig öfver at se dem med glad uppsyn om qvällen, sedai deras arbeten för dagen blifvit slutade. Sur miner och nedslagna hufvuden äro honom der emot obehagliga. Han betraktar det första så som ett tecken till tillfredsställelse och kärlek för sin person, men det sednare som ett ut tryck af hat oeh missbelåtenhet. Några förtrogne varnade en gång Caesar att taga sig till. vara för Antonius och andra, såsom de, hvilka hade ondt i sinnet emot honom. Men Czsar svarade, att Antonii glada anletsdrag och röda kinder vägrade all misstanka, hvaremot han mera fruktade för Bruti och Cassii bleka ansigten och mörka miner; historien visar att Cesar dömde rätt. Det barnet är ganska illa uppfostradt, som darrar då det ser sin far; det blir då från barn förvandladt till slaf och suckar efter frihet. Om rätta beskrifningen af pietet är jag deröre af en annan: tanka än några af våra teooger. Desamma kalla fruktan det, som jag kallar kärlek till Gud, hvilken alltid är ledsasad af vördnad och ödmjukhet. Den oförlåtiga villfarelse, som nigra begå i förklaringen ff pietet, föranleder ått dysterhet och melanoli ofta förvexlas med gudsfruktan. Jag håler före att Gud bör dyrkas med sonlig kärek och ej med slåfvisk frukten. VWVidare synes nig deras stränghet otidig, som söka att göra ristliga pligterna tyngre just på en tid, då så nånga fiender uppresa sig emot religionen, amt söka att svärta hyrkans öfriga tjenare. Ett ådant tillstånd fordrar snarare moderation än tränghet, och det är just genom en sådan moleration det engelska presterskapet beväpnar ig mot de naturalister, som dundra mot preternas myndighet. Jag försummar ej att bedja, men mina böer äro korta, emedan jag håller före, att den anna gudsdyrkan består mera i lydnad för amvetets röst och lefvernets förbättrande, än i öner. En enda timmas allvarlig meditation