gar så att. det som på ett ställe kallas en pligt; är på ett annat ställe en synd. Man föreställe sig-huru en missionsprest skulle konfunderas derest en hedning mötte honom med ett sådant argument och sade, att det som är rätt på ett ställe, är äfven rätt på ett annat, samt att det, som är sanning i Europa, är äfven sanning i Asien. Men jag vill nu ej härom vidare orda, helst då intet ämne blifvit vidlyftigare behandladt. Jag har endast lösligen anfördt detta, för att visa grunden för min tolerans i religiösa saker, och huru långt den sträcker sig. Jag vet ganska väl att många äro de, som finna ringa behag uti denna trosbekännelse och måbända är jag vilsefarande i detta, som i åtskilligt annat. Men jag håller före, att det är mindre farligt att fara vilse, än att bekänna det hjertat ej menar. Jag vet att jag skall blifva salig med min egen och icke med min kyrkoherdes tro: jag vet äfven att religionen ej fortplantar sig från fäder på son, såsom ett fideikommiss eller arfgods, men att den bör grundas på eftertanka och forskning. Och som det är hvarje christens skyldighet att undersöka förrän han tror, så är jag förvissad, att om man med flit söker sanningen skall Gud taga viljan för verket, ehuru man ej funnit den. De flesta menniskor äro uppblåste af en tro, den de aldrig hafva undersökt och för hvilken de ej annorlunda kunna redogöra, än att de bekänt densamma från födelsen och efter uppfostran. Ju mera okunNiga de äro, desto mera ofelbarhet tilltro de Sig. De. veta allting till punkt och pricka, just emedan de ingenting veta; det går dem, som alla halflärda menniskor, hvilka icke finna ringaste svårighet i vetenskaper, emedan de deri aldrig hunnit längre än till skalet. Men det aldraförunderligaste är dock, att de med myndighet söka att påtruga andra, som med flit och möda hafva forskat i samma ämnen, deras egna meningar, hvars halt de sjelfve icke hafva undersökt. Så ofta en sådan suffisan! pratmakare gifver sig ut för Missionär, gil