Aftonbladet – 6 juli 1850, sida 2

En klassisk författares yttrande för 100 år sedan om den blinda tron, Om man öfverskådar antalet af skriftställare som norden frambragt, svårligen skall man träffa något namn, så omstråladt af nordbons beundran, som den odödlige baron Holbergs, författaren till Dansk Skueplads, och likväl är det hufvudsakligen genom sina odödliga och oöfverträffliga komedier, sin Peder Paars, och Nils Klims underjordiska resa, han är oss bekant. Få äro deremot de, som äfven känna Holbergs historiska och filosofiska arbeten, hans genialiska epistlar och moraliska skrifter; men han är merendels i dessa ej mindre beundransvärd, än i sina dramatiska verk, och sällan torde någon författare kunna påpekas, som, bredvid sina litterära förtjenster och den efterföljansvärda förebild han för århundraden lemnat åt nordens skriftställare, företett en högre grad af menniskokärlek och en innerligare grudsfruktan. Ehuru nu denna sednare i vissa afseendern ej precist synes sammanstämma med hvad man på några håll nu för tiden predikar, torde det dock ega intresse att taga kännedom om ett anförande af Holberg, som, ehuru skrifvet år 1744 eller för 106 år sedan, andasen sanning och ett på djupa betraktelser grundadt friare och mera tolerant begrepp, än man på den tiden i allmänhet var van att se offentligen framställas Det är Holbergs egenhändiga förklaring öfver hans 85:te epigram vi här i öfversättning göra oss nöjet återgifva, så lydande: För ett par århundraden sedan var christen. domens tillstånd, ej bättre än att förnämst: kännetecknet på en äkta troende var att tr intet, eller med andra ord att göra sig döf oc! blind för allt, som sades och företeddes mo det, som påfven fann för godt att påbjuda Detta kallades tro, och all forskning i ämne räknades utan undantag som otro och kätteri Mot detta tyranni uppreste sig omsider några modiga och oförskräckta hjeltar, som sökte kullkasta ett berravälde, hvilket med list och våld var verlden påtvingadt. De argumenter.