Aftonbladet – 4 juli 1850, sida 2

Kongl. akademiens för de fria konsterna Exposition. Andra artikeln). (Genremålningar. Interiörer.) Bland hr H. T. Lundhs genrestycken träffas två porträtter, föreställande dalgossar, hvartill urbilderna blifvit särdeles lyckligt valda. Det ena (JM 79; 8:e afd.; Vester) är blott ett knästycke och visar figuren i vinterpels med en korg vildbråd på armen. Gossens icke oangenäma anletsdrag, äfvensom hans uppsyn och ställning, äro mycket karakteristiska. Korgens innebåll har artisten ganska riktigt behandiat som bisak; på andra taflor, uteslutande ägnade åt Stilleben, har han ägt tillfälle att ådagalägga sin utmärkta förmåga äfven i sistnämnda konstslag. Den andra dalgossen (JM 78; S:te afd.; Öster) är föreställd såsom metande och i hel figur, med en icke lätt återgifven attityd. Också detta ansigte är en typ, påminnande om bekanta darlkarsdrag, eburu just icke någon af de vackrare. Händer, fötter och ben äro bebandlade med utmärkt konstfärdighet. Hr Ringdahl är allmänt bekant för sina naiva barnfiguter. Denna gången ser man blott ett enda arbete af honom (JV 85; 8:e afd.; Öster): en gubbe, som slöjdar en båtn, eller egentligen en liten båtmodel!, medan en gosse och en flicka betrakta slöjden. Stycket är, på hr Ringdahls allmännaste sätt, blott utfördt i krajong, ehuru här med färgade kritor, d. v. s. ett slags pastell; men behandlad: i artistens vanliga fina och nätta manår. En interessant reminiscens, från sina resor såsom akademiens pensionär, har hr Egron Lundgren återgifvit i J4 97 (7:e afd.; S. V.): en Italiensk qvinna vid sländanx. Figuren erinrar om romerska skolan, koloriten nära nog om den venetianska, belysningen om Rembrandt: det ges, som betraktaren snart märker, mångsidiga förtjenster hos detta lilla kopstverk. Expositionen äger blott ett enda bidrag af br C. O. Staeff (M 4105; 8:e afd.; Vv.) Vid anblicken deraf beklagar man att den unge konstnärn icke kunnat lemna flera; isynnerhet om man förut haft tillfällen att granska produkter af hans talang. Den här närvarande: Barn på en kyrkogård,, bilda en liten förträffligt tänkt och väl i olja utförd tafla. De fyra barnen stå alla på samma grafsten, nära kyrkoväggen, som utgör målningens bakgrund; det äldsta, en flicka, har en korg med matvaror, hvarur hon Jåter sina två yngre syskon välja sig några bitar: bon blickar dervid vinligt, och likasom under löfte om samma förmån, åt en tredje gosse, som står på den stora grafhällens andra ända, utsvulten och dyster ochsynbarligen främmande för de tre andra mera välbehållna och blomstrande. Alla fyras tarfliga och halfnakna utstyrsel — ehuru i öfrigt ren och hel, som man säger — vittnar dels om inskränkta tillgångar, dels om fullkomligt armod. Handlingens hufvudide — den icke rika flickans barmhertighetsverk emot den ännu fattigare främlingen, är skön i sig sjelf, och här utförd med en förmåga, som varit ämnet värdig. Alla ansigtena äro tydligen svenska typer, men vackra och uttrycksfulla, utan behof af idealisering. Grupperingen visar sig väl anordnad; attityderna äro fullkomligt och ledigt passade derefter; teckningen, äfven af händer och fötter, är ganska god. Oaktadt den med hela framställningen öfverensstämmande enkelheten och anspråkslösheten i valet af lokalfärger, bar konstnärn vetat deri inlägga tillväckliga afbrott, för att fullända taflans hållning. Bland hr L. 4: Lindholms genretaflor ådraga sig J4 126 (6:te afd.; V.) och JM 124 (5:e afd.; V.) sannolikt de fleste besökandes uppmärkssmhet. Den förra visar oss en hel familj, hvars I medlemmar, af två yngre ättleder, fira den äldstes, en gammal mormor; eller farmors, föIdelsedag. Interiörn, ett större rum, har konst(närn synbarligt lagt mindre vigt uppå, utan betraktadt den mera som bisak. Komposition, anordning och uttryck äro här det hufvudsakliga; men allt detta ses särdeles väl beräklnadt. — Den sednare taflan, en gubbe, som rölker, är ett öfverraskande likt porträtt af någon svensk riksdagsman eller nämndeman; nätt Toch fint måladt, nästan som af Mieris. Ett tredje stycke (MM 123; 53:e afd.; V.): pBarn som äta bär skall utan tvifvel qvarhålla vaången betraktare, för den naturtrogna återbildningen Ibåde af de begge figurerna — en gosse och 1) Se ÅA. B. J4 434 448 och 147.