Aftonbladet – 3 juli 1850, sida 2

så måste man erkänna, att tillkomsten af deni, frågavarande skriften synes ställa sig såsoml, hvad man plägar kalla en serdeles snygg före-, teelse bland de medel, hvilka på den sista tiden blifvit använda i tryckfrihetsmilen. Det måste dessutom förekomma serdeles an-! närkningsvärdt och höra till det obegripliga, att konsiförvandten Widiund låtit flera nummer af en tidning utgifvas under sin ansvarighet och på grund af ett tillståndsbref, som han, enligt hvad af föregående redogörelser är upp yst, fullkomligt känt till, om detta till I ståndsbevis skulle tillkommit emot hans vetskap och vilja. Emedlertid har Morgonbladet vid skriftens aftryckning icke underlåtit att förse artikeln, med den serskilda titeln: Nytt förfalsknings-, brott, med stora stilar. Detta hör utan tvifk vel också till pjesen. Vi tillstå, att vi vid flera tillfällen erfarit en känsla af vämjelse och harm öfver det i pressens annaler hittills nära exempellösa sätt, hbvarpå tidningen Folkets Röst, derföre att dess utgifvare blifvit åtalad af grosshandlaren Philipsson, : utfarit i ständiga skymford och smädelser emot denne enskilde man, i ändamål att nedsätta sin vederparts borgerliga namn och rfykte: Det finnes också säkert få, som ej dela denna känsla af förtrytelse öfver ett sådant missbruk af tryckfriheten. Men man måste dock äfven medgifva, att de manövrer, som egt rum å andra sidan, för att med advokatiffigheter komma åt hr Franz Sjöberg och utsifvarne af Reform, utvisa en oblyghet, hvargenom kärande ombuden synas göra allt bvad le kunna för att om möjligt äfven mot sig väcka en ovilja, som alltid drabbar den, hvilken tror sig kunna utan alla betänkligheter följa den samla jesuitregeln, att ändamålet helgar medlen. DEDSA — I Skånska Posten för den 19 Juni förekommer under rubriken Prestsammanträdetn, redogörelsen för ett i sitt slag märkvärdigt möte, som den 11 s. m. blifvit hållet i Christianstad. Sammankomsten bevistades af 30—40 personer, -hvaribland ungefär 25 prester och af desse 5 kyrkoherdar. Andamålet var att till disskussion upptaga: det nya Kyrkolagsförslaget, Religionsfriheten, Fattigvårdsförordningen och förändringen af Husförhörslänglernaa. De öfverläggningar, som härvid läto höra sig, och hvaraf utdrag läsas i Sk. P., innehålla åtskilligt tänkvärdt. I synnerhet blir detta påfallande, när man vid sidan af en sådan frivilligt beramad sammankomst ställer våra officiella Prestmöten, och hvad derpå vanligen företer sig. Tillika kan det ieke nekas, att då -Christianstadsmötet . bevistades af ett öfvervägande antal prester, detta bevisar en frisinthet — vi hade så när sagt ett mod — hos åtminstone en fraktion af Skånska presterskåpet, som mycket hedrar denna andliga kår. För att göra saken något mera bekant, skola vi tillåta oss meddela ett par utdrag af diskussionen: För något resultats erhållande, i afseende på del närvarandes opinion om denha angelägenhet, fram-, ställde ordföranden till de närvarande först den frågan: är religionsfriheten ett mål, hvartill man hos oss bör sträfva? Derpå svarades ett enhälligt ja! Likaledes besvarades med ja! frågan, om man ansåg förändringarne i och för denna angelägenhet böra ske genom öfvergängar. Och såsom sådana talades nu först om konventikelplakatets upphäfvande; ehuru detta de facto kunde sägas genom ofvan åberopade grundlagsparagraf vara upphäfdt, visades, att det likväl i sednare tiden blifvit tillämpadt, ! hvarvid anfördes det bekanta fallet, som äfven fram-l! lades vid sist). riksdag, då denna fråga der förevar. En af de närvarande kyrkoherdarne, som förmenadel! att härvid endast ett missbruk skett med plakatetsi egentliga mening, reserverade sig mot dess upphäf-, vande, anseende det vara af nöden, sisom ett godt j polisstadgande; men efter att hafva närmare blifvit! upplyst om, hurusom både anklagelsen och domen var stödd på lagens tydliga bokstaf, återtog reservanten sin reservation. Vidare förordades. såsom l närmaste önskliga öfvergångar, att alla sådana prohibitiv-lagar, som ännu äro gällande mot fremmande bekännelser böra mildras derbän, att hvarje kristlig bekännelse, som ,icke stör det offentliga lugnety d. v. .s. icke predikar uppror och laglösbet, och som icke väcker allmän förargelsen d. v. s. icke upphäfver de allmänna sedliga och religiösa sanningar, hvarpå samfundslifyet hvilar, böra tolereras; något som man dessutom ansåg ligga i andemeningen af den förut åberopade ur grundlagen. — Häremot uppträdde reservant, förmenande att detta skulle leda till vådor i många hänseenden, och påpekade han särskildt katholska kyrkans propagationslusta; troende dessutom, att tryckfrihetsförordningen, som tillåter hvar och en att fritt yttra sina tankar i tryck, lemnade nog fält öppet för frihet i det påyrkado hänseendet. Häremot uppstodo åter åtskilliga oppositioner, visande hufvudsakligen, huru just genom denna propagationsfrihet det kristliga lifvet öfverallt vunnit i intensitet och styrka, huru det kan bevisas ur kyrkans historia, att det just varit sekterna, de af statskyrkan s. k. beretici, hvilka merendels kunde anses som surdegen, som bibehållit friskhet och väckt lif och intresse i den stelnade statskyrkans elementer, Vidare påpekades, med afseende å sednare anmärkningen, den inkonseqvensen inom vårt land, att då man eger frihet, att i tryck offentliggöra sina meningar, och man der således eger rätt att inför ett oberäkneligt antal läsare Iframlägga och försvara religiösa meningar i strid med de af statskyrkan antagna, man det oaktadt, i fall de meningarne, inför ett ganska ringa antal åhörare, mundtligen framläggas, då endast säges utsprida dem, och blottställes för landsförvisning eller böter. Emot anmärkningen, att i förra hänseendet fråga var om en vetenskaplig undersökning, svarades att hvem som helst egde rätt att i tryck yttra sina. tan kar, och om således t. ex: Baptisten Nilsson haft försigtigheten att i tryck framlägga sina villomeningar om sarndopet inför kela landet, i stället för att muntligt predika dem för några få bekanta, hade hän troligen undgått det straff, hvartill han blifvit dömd. Vidare väcktes af em talare uppmärksamheten derpå, att vi aldrig ägde rätt att säga, att nåEOn enda af de kristna kyrkorna innehåller absolut Isanning eller absolut osanning, och att det endast ligger i katholska, men icke i vår kyrkas lära, att uttala fördömelse öfver olika tänkande. Då vi nu veta, att i alla bildade, äfven katholska länder, religionsfriheten är införd i England, Frankrike. Österrike, Preussen, de tyska staterna, Holland, Danmark och till en stor del i Narnoeså måste det IA DD Vv fa HH DM -MD mm AA MM Frö Rom AR mm vn a 0 Ve RA en es RR ÅA Kd — Jr Jr —— SO RR OD EV RS AS PT AA AÖ