Aftonbladet – 22 juni 1850, sida 3

maninna, Heariette Nissen, som under förliden vinter varit engagerad här för Gewandhaus-konserterna, har väckt en oerhördt stor sensation. Den, eljest mycket stränga och svårt tillfredsställda Leipzigerpubliken kan icke mfnnas en dylik entusiasm; och under sitt vistande i Dresden blef hon lika entusia stiskt emöltagen. Hvar. gång hon uppträdde helsades hon med stormande och länge ihållande applåder; dessutom blef hon. i hvarje särskild nummer flera gånger afbruten af lifliga bifa!lsyttringar, hvi!ka snart sagdt aldrig ville upphöra då hon på sin egen konsert till slut hade sjungit ett par svenska romanser, och slutligen miste sjunga ännu ett nummer. Hon är också i sanning en utmärkt sångerska... Afven blef hon på ett mycket smickrande sått uppmanad att sjunga vid hofvet i Dresden, hvarest drottningen förärade henne ett guldur, inlagdt med emalj och besatt med diamanter, jemte kedja och broche — allt särdeles dyrbart och smakfullt arbete. — Bacns JUBILEUM kommer att firas i Tyskland den 29 Juli, då det blir hundra år sedan den stora tondiktaren, den i sin konst evigt ungdomsfriske Johan Sebastian Bach lemnade det jordiska. Uti de flesta, i musiksliskt efseende betydligare, tyska städer hafva anstalter blifvit träffade att festligt fira denna dag; och i Berlin, Magdeburg, Breslau, Leipzig m. fl. orter hafva redan länge särskilda kommi:tter varit i verksamhet, att samla så många krafter som möjligt till detta ändamål. I synnerhet lärer högtidligheten bli storartad i Lsipzig, der den store kons:nären i mer än tjugufem är och-ända till sia död hade sin förnämsta :verkningskrets. (P. T.) OM HERTIGENS AF WELLINGTONS BYXOR innehåller en fransk tidning följande putslustiga berättelse: Den ädle hertigen erhöll för kort tid sedan ett bref undertecknadt af C. J. Loudon, som begärde få se hans Waterloo bokar, eller som det skrefs på engelska hans beeches of Weaterloon. Den som skrifvit brefvet, var ett fruntimmer, som intresserade sig mycket för trädgårdsskötsel och önskade se en superb bokplantering, som hertigen anlegt. Som man vet, skrifvas u och n ofta temligen lika, och så var fallet äfven nu, så att hertigen läste C. J. London och trodde att brefvet var från biskopen i London, hvilken skrifver sig så. Efter b i ordet beeches hade pennans sprättning åstadkommit några prickar, hvilka liksom bildade ett r. Hertigen läste således breeches (hvilket betydde byxor), samt förmodade att biskopen ville för någon an!iqvarisk samling bafva de byxor, som hans utmärkte vän begagnat i slazet vid Waterloo. Wellington sände derföre till honom sina byxor, med följande lakoniska bref: Dyre vän! Ni har begärt mina Wa:erloobyxor. Här äro de! Eder ständigt tillgifne W. Som man lätt kan förstå blef den engelske prelaten icke litet förundrad öfver både brefvet och byxorna. Till en början trodde han, att den gamle hertigen blifvit rubvad till sina sinnen, och sedan han en dag funderat på saken, begaf ban sig till Englands premierminister lord Russell, för att underrätta honom om den olycka, som sannolikt träffat Englands prisade hjelte. Afven Wellington började omsider, att å sin sida fundera öfver hvad biskopen egentligen ville med byxorna. Slutligen föll han på den ideen, att biskopen möjligen förlorat någon skruf på sednare tiden. Han gick derföre till lord Russel, för att resonera om saken, och träffade just der före sig biskopen, hvilken tog tillfället i akt och frågade: Hvad skäl bar kunnat föranleda ers nåd att sända mig sina Waterloo-byxor? Hvad skäl har ni haft att begära dem af mig? Här är edert bref! svarade Wellington. Brefvet undergick nu en sorgfällig granskning och jå man slutligen kom under fund med sammanhanget föllo deras herrligheter i ett så häftigt gapskratt, att grannarne trodde, det alla tre förlorat förståndet. Emellertid lofvade man hvarandra tystnad; men öftet hölls såsom det vanligtvis sker i sådana fall.