d. v. s. icke den presterliga, på Guds vägnar), utan efter de antecedentia, som författningarne utstaka; än mindre får ban neka den utan sådan: med ett ord, han får alls icke, utan i kyrkans former, utöfva hela det slags verksamhet till samvetenas bindande eller lösande, som dock just utgör ett af bufvudmomenterna i Jäseriet, cch hvarförutan det knappast betyder någonting. Handlar den lutherska presten i alla sådana fall utom sitt embetes gifna gränsor, så begår han olagligheter. Nu är det som den stora frågan uppstår: hvad vill missionssällskapet med sina arbetarde ledamöter, när de äro lutherska prester? Asyftar sällskapet, att dessa prester ingenting annat skola göra i missionens tjenst, än hvad kyrkoförfattningarne gifva dem lof till, så är det ju komplett nonsens att begära regeringens tillåtelse härför? Något annat roåste följaktligen menas. Den för missionen arbetande lutherska presten skulle tydligen tjena sällskapet på ett område och på ett sätt, som ligger utanföre det hittills i lagarne för honom bestämda; och det är defta sällskapet vill att regeringen nu skall medgifva. Men sker det, så blir ju den lutherska presten härigenom på detta utanför varande område alldeles okontrollerad till sina presterliga handlinger och förrättningar; och den omständigheten, att han är prest, bjelper i sådant fall till ingenting i allt det, som stetskyrkan fordrar i och för sine tjenare. Hafva de herrar embetsmän af högre presterlig värdighet, som undertecknat ansökningen, betänkt detta? — Gå vi nu vidare i paragrafen, som handlar om penningarnes användande, så finnes eftersattsen tala om befrämjandet af den inre missionens angelägenheter genom andra lagenliga och verksamma medel. Ater samma mörker! Menas med verksamma medel, inga andra än de förut i lagarna medgifna (hvilket man kunde tro af ordet lagenlige, som står bredvid), så har sällskapet äfven här bedt reeringen om hvad den icke behöfde begära. Änyo måste vi således tänka oss någonting 2annat, och hvad? Naturligen faller då tanken på anställandet i missionens tjenst af personer, som icke äro prester, efter i det nyss föregående talas om de sistnämde, och nu framstöllas andra verksamma medel (menniskor kunna ju vara medel?) Dessa blefve då läsare af alla qvaliteter, blott styrelsens nämnd kände och gillade dem. Ur missionssällskapets synpunkt är detta ganska konseqvent och riktigt. Men vi fråga dem, som anse hela detta sällskaps verksamhet böra vara på något sätt af staten kontrollerad, såvida det skall få uppträda som stasmyndighet, buruvida då en kontroll komme att gifvas på dessa arbetande, som icke äro prester, när, efter hvad vi nyss sågo, icke en gång någon sådan kontroll skulle existera i och för sjelfve de presterlige arbetarne? Måhända anför man bärvid hvad i 5 8 säges, att förslaget om de arbetande ledamöterne skall underställas Svea rikes Erkebiskopo. Medgifvas måste, att detta låter någonting. En dylik paragrafs insättande bland stadgarne vittnar onekligen om en viss fiffighet. En och annan torde nog fastna på det dermed utlagda betet. För vår del vilja vi icke relevera ryktena, som påstå, att den närvarande erkebiskopen sjelf skall vara läsare och i hemlighet utgöra ledamot af missionssällskapet, ja, vara en af dess ledare; i hvilket fall man begriper hvartill den i 5 8 utsatte kontrollen i verk och gerning skulle reducera sig. Vi kunna hvarken jaka eller neka detta rykte, hvars grund vi icke känna. Men vi bry oss ej derom. Det är klart, att hr erkebiskopen har samma rätt till religiös öfvertyge!se, som alla andra menniskor; och att ransaka hans samvete tillkommer oss icke. Må han således gerna vera läsare, derest han verkligen är det. Men frågen är icke nu om denna enskildhet, som i sig sjelf är en småsak; utan om en stadga, som; åtminstone efter missionssällskapets afsigt, väl måste öfverlefva hr C. F. af Wingård. Efter honom kan erkebiskopsstolen i Upsala komma att beklädas af någon prestman, som möjligen vore lutberan utan att vara det på läsarnes vis. Missionssällskapet skulle i den händelsen ej hafva alltför mycket att glädja sig åt sin 5:te 8; och man bör tillstå, att det vittnar om en viss sjelfförsakelse hos missionsfolket, att hafva utsatt sig för alla de härmed förknippade möjliga vådorna, derest man icke antager att sällskapet tänkt: kommef tid, kommer råd; och att det för närvarande insett nödvändigheten af att inför regeringens oeh svenska allmänhetens ögon ställa upp någonting, liknande en kontroll på dess ,arbetande ledamöters, verksamhet, för att härigenom lättare förmå utverka den så vigtiga sanktionen å det hela. Hurudant motivet än må hafva varit för denna 5:te F, så skola vi endast bedöma den sådan den står i stadgarne. Hvad innehåller den? Att missionsnämnden eger pröfva de personers antaglighet, som föreslås till sarbetande ledamöter, och att detta förslag vunderställes Svea rikets erkebiskopp. När nu ett sådant förslag inkommer till en erkebiskop N. N., hvad skall han då säga derom? eller rättare: efter hvad grunder skallhan bedöma det och afgöra saken? Detta är det wvigtiga att veta. Har missionssällskapet inga af regeringen sanktionerade stadgar, hvilket vill säga, att det icke utverkat någon rätt före sig att vara en statsmyndighet och för sina 2 betar.de ledamöter att handia och verka wlom den bittills gällande lagens gränsor, så kan insändandet till erkebiskopen af en lista På föreslagna missionsarbetare faf. detta slag. icke hafva någon annan följd, än På sin höjd att Iskänka honom en stunds divertissement, Vidare blir det icke; ty antingen han stryker ut ett par namn på listan eller låter dem stå qvar, så lärer han, lika litet som någon annan menniska, begripa bvad dessaarbetare sedermera skola företaga sig, om icke :tt antingen verka i mjugg såsom läsarne hitintills, eller ock-att uppträda öppet, men blott inom den gifva läglighetens omfång (såsom flera refarmoranda nrestmän i