saker 1 religionsvag; der upptrada ej allenast re11 gressiva protestanter (såsom: de dervarande inre I: missionärerne), utan ock progressiva protestan-: ter (de, som vetenskapligen vilja utveckla pro-l: testantismen allt vidare, längre och högre); dessutom stutionära protestanter (de stelt ochi: hårdnadt ortodoxa). För öfrigt, då man, så-l: som missionssällskapet i sin 1 8, ej talar oml protestanterna (såsom folk eller religionsför-. vandter), utan om deras länderp, så vet man, att c i dem lefver och agerar en otalig mängd religiösa verksamheter och fraktioner äfven af an ra slag, hvaribland vi endast må nämna des. k. Christkatolikerna, Methodisterna, Straussianerna, ja till och med Vederdöpare, Arminianer, Mennoniter och sekter af alla kulörer. Skola dessa, eller någon af dessa, kunna tagas till efterdöme? Nej — bevare oss Gud! utropa troligen sällskapets motörer. Godt och väl, svara vi; men 18 ger utrymme för en sådan tydning. Slutligen är det icke nog med hvad som nu förefinnes: hvad kan ej om några år eller i en framtid uppstå i de protestantiska länderna? Och allt sådant — eller rättare: hvad som deraf behagar — kan ett härvarande sällskap taga sig till pföredömev, och såsom statsmyndighet uppträda dermed i verk och gerning bland oss, i bändelse det lyckats att af regeringen bekomma en sanktionerad rättighet härtill. Ty 1 8 handiar alls icke om ett föredöme blott in presenti eller in preerito, utan kan fullt ut lika väl tillämpas på saker in futuro, dem sällskapet framdeles kunde tycka om och då ställa sig till föresyn. Antag för ro skull den älskvärda händelsen, som alls icke är omöjlig, nemligen att Katholicismen, hvilken hvarken saknar benägenhet e!ler kraft till utvidgning, i de der andra protestantiska länderna gjorde så betydliga framsteg, att den — under eget eller annat, nytt namn — der lifslefvande uppträdde igen, först såsom propaganda eller missionssällskap (eeclesia militans), sedan såsom kyrka i kyrkan, och slutligen såsom herrskande (ecclesia triumphans), månne då icke äfven den skulle kunna tagas till föredöme af ett bland oss i Sverige existerande sällskap, derest regeringen här lemnat rättighet till sådant? Vår mening är alldeles icke, att den Stockholmska inre missionen har katholicism i sigte; vi veta mer än väl, att den tänker på helt annat än att: lägga oss under Rom. Men vi påminna om; hvad som står i 1 8, hvarpå sällskapet utbedt I sig regeringens stadfästelse, och hvilket obe-. stridligen är sådant, att om sällskapet fortfar : ej blott i de närvarande ledarnes lifstid, utan ock andas längre fram i tiden, samt katholi-; cismen då vunne en tillväxt i de protestantiska länderna, hvarom nyss talades, och hvilket (på grund af dess lömplighet för politiskt förtryck jemte folkens mnedhållande i mörker och vidskepelse, hvarföre den från autokratiska styrelsers sida kan räkna på stort biträde för sitt återupplifvande) alldeles icke är otänkbart;! så blefve följden ovedersägligen, att den inre missionen i Sverige då mycket väl skulle kunna, med sin 1 8 i banden, ställa denna utrikes företeelse sig till efterrättelse och obehindradt bland oss arbeta för samma mörka ändamål. När vi vidare begifva oss till en annan vigtig omständighet, stöta vi — näst efter ändamålet — på frågan: åt hvilka eller kanske rättare hvilka slags personer skall missions-arbetet lemnas i händer? Ett visst dunkel sväfvar häröfver. Som man ser af 2:dra 8, bestå sällskapets ledamöter af tre slag, hvaraf de tvenne första bestämmas efter afgifternas storlek, men det tredje ganska signifikativt kallas arbetande ledamöter, d. v. s.-som omedelbart deltaga i sällskapets verksamhet. Man finner lätt, att det är på denna ledamotskategori alltsammans hänger, och att de tvenne föregående blott äro till för att med penningar understödja de egentliga missionärerna. Derom är just ingenting att säga. Men hvilka skulle de arbetande ledamöterna blifva? Till en början får man af 3 8 veta, att styrelsevs personal, till ett antal af 18, kan bestå dels af prester, dels af lekmän (till hvad proportion sinsemellan, eller om ens efter någon sådan, säges ej). Här kunna således läsare af alla slag inrymmas. Dessa arbeta då i styrelsen,. Men hvilka blifva predikanterna? 1 4 8 står något, som leder föreställningen på svenska prester af evangeliskt lutherska bekänne!sen; men dock icke uteslutande : härpå. Det heter nemligen, att medlen användas af styrelsen ; — såväl till bestridande af resekostnad och arfvoden åt de på uppdrag ef styrelsen, med vederbörligt tillstånd, arbetande svenska prester af evangeliskt lutherska bekännelsen, som till befrämjande af den inre missionens angelägenheter genom andra lagenliga och verksamma medel. Sedermera ser man i 5 8, att en Nämnd af 4—6 personer, utkorad af styrelsen (och hvilken nämnd ganska väl kan bestå af endast Jekmän, d. v. s. af allenast läsare), — — eger att pröfva deras antsglighet, som till arbetande ledamöter blifvit föreslagne, hvilket förslag underställes Svea rikes Erkebiskop. Sammanlägger man allt detta, så upptäcker man ordalag, så valda och anlagda — vi säga icke, om med flit, eller blott genom koncepistens oförmåga att uttrycka saken tydligt — att deraf vid första ögonkastet ingifves föreställningen om en genom förutvarande lagar kontrollerad verksamhet hos de arbetande ledamöternan, egnad att både lugna publiken och framför allt regeringen, på det denna skulle se sig utan svårighet kunna sanktionera affären; men i sjelfva verket likväl sådana, att de på missionens eller läseriets företag sätta ingen Iköntroll i grunden. Det talas visserligen om svenska prester af evangeliskt lutherska beTkännelsen, som skulle bekomma arfvoden och Jersättning för utgifter i reseväg. Till en början -måste anmärkas, att mannens verksamhet lalls icke är kontrollerad blott och bart genom. hans egenskap att vara luthersk prest. Vitala bär icke om religionsfriheten, och OM den luhang rat hag ast iNOM de -gFänMM Mmm DI Mm II I TT a TA aAa As mm OK AA LO