Aftonbladet – 20 juni 1850, sida 2

tyrskap vore eder ovärdigt. Vill ni låta edert lif förtära under långsam smärta på en fästning? Eder uppgift är at bevara er för den goda saken, och verka och handla fö len. Denna själsförlamande förtviflan anstår er icke.n . O, min kraft är bruten. Jag är icke värdig att n olickar ned på mig från eder höjd. Jag har blott en tank ch der är: Wanda. Det stolta mod,som jag för några ögon blick genom en illusion tillskref mig, har genom ede närvaro gått upp i rök. Jag känner blott, att jag ick kan lefva, icke kan andas utan eder. Vi måste skiljas! sade grefvinnan djupt rörd; me hennes lidande utseende, den bleka kinden, den darrand läppen motsade hennes fasta beslut. Och hvem kan tvinga er? Eder rang, edert stånd! Afkasta dessa fjättrar, om de ock äro af guld! Fri oc ädel tillhör ni ingen utom er sjelf. Hvad kan denn verld, inom hvilken ni hittills lefvat, ytterligare bjuda er Är ni icke på väg att af svaghet uppoffra både er sje och mig för en fördom? Hela edert väsende är sanning kan ni längre stå i förbindelse med lögnen? Jag — j2 bar insett edert värde. På mina händer vill jag bära genom lifvet, högt uppöfver denna låga verld. Jag ska bevara eder själs renhet ibland all den moraliska uzelb som omgifver oss. O, kom med mig! Jag anropar ede medlidande, icke för mig, utan för er sjelf. Vi mös! begge gå under af elände, om modet i detta sista ögor blick öfvergifver eder. tta Grefvinnan vände sig bort, full af bestörtning. Ho förstod den lindriga förebråelse som låg i Dörners ort Han borde icke tvifla på bennes mod,på hennes bjerta ädelhet. 4 Ettögonblick tvekade hon och stod dröjande vid grän se af ett nytt lif. Tanken på hennes nirmaste anför vandter fattade än en gång med all sin styrka henoc djerfva ande; men Wanda hade så småningom lösgjort si