Aftonbladet – 20 juni 1850, sida 2

mt rån en mark, som icke mer kunde gifva henne någon näring, emedan den var förtorkad. Genom visteisen i tantens hus hade äfven det sista bandet brustit. Med stolt blick närmade hon sig till Dörner. Han såg segrens glädje bestråla hennes ljufva ansigte; stridens smärta höll hon illbaka, dold i sitt bröst. sJag vill vara eder värdig, min vän; jag följer ern, sade hon med fast ton. Nästan mållös hade Dörner nedfallit till hennes fötter, illbedjande denna höga själ. Han talade icke, men i djuet af sitt hjerta gjorde han ett heligt löfte för hennes ycka. Grefvinnan böjde sig ned till honom; han slöt henne fast i sina armar. En osynlig ande utbredde välsignande sina händer öfver detta den nya tidens par. Så småningom vek den stolthet, som förestafvat Wandas plötsliga beslut, och lemnade rum åt en ljufvare känsla. Med en ljuf blick fästad på Dörner, uttalade hon under tårar följande ord ur bibeln: Dit du går, dit vill jag ock gå; der du blifver, vill jag ock blifva. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Vid dörren vakade och bad Marie för de älskandes lycka. Ilon tänkte äfven på den fattige Rolf, som hon nu icke mer sett till. Icke lång stund derefter hade Wanda lemnat Breslau vid Dörners sido. I fyra veckor talades icke i hela den eleganta veriden om annat än den vackra grefvinnans flykt. Åristokratien ryckte på axlarne af medlidande öfver en dame af stånd, som kunnat begå en sådan faute, FÖRSONINGEN. Nära det intagande Cannstadt i Wärtemberg ligger ett ensamt bus, med vinrankor rundtomkring. Derinvid lisger en trädgård; der leka friska solbrända barn, klädda i lätta linnetygskläder med öppet bröst och flygande hår.