Aftonbladet – 18 juni 1850, sida 3

Skada, skada! sade hr -Mäller. Ni hade säkert kokat dem en god soppa. Fins då ingen mer här,som mar kunde hålla sig till? Här skall ja finnas en person frår Berlin, hvilken hållit högst upproriska tal på Neumark och öppet uppmanat folket till uppror. Ah, ni-menar deputeranden Dörner? Dörner ? frågade Mäller. Dörner ...:det namnet är mig bekant. Vänta, det är ju generalombudet för der nya arfvinge, som Hotar Lischnitzska massan med process Tillfället vore då gynnande att göra .denna högst farlig: individ oskadlig. Tror ni icke också, mina herrar, att jag endast fullgör en pligt mot Gud, konung och fädernesland om jag angifver denna högst farliga menniska. Samtliga närvarande gåfvo sitt bifall till denna herr Möllers lofliga föresats. Sedan föreningens session var slutad, begaf han sig direkte till den nya polispresidenten. Dörner. dröjde ännu qvar i Breslau, fjettrad genom Wandas närvaro och öfvVertygad att alla ytterligare steg af folkrepresentanterna måste tjena till intet, sedan skattevägran blifvit utan påföljd. Förgäfves sökte han förskaffa sig ett samtal med den;sköna grefvinnan; men hans bemödanden voro fruktlösa. Ea biljett, som han skref, föll generalskanshänder, hvilken vir den enda som kände lenna hemliga kärlek och förstörde brefvet utan att unlerrätta sin niece derom. Hån kunde icke lerna Breslau, utan att en gång hafva ått tala med henne. Från hennes läppar ville han höra tt bifall till sitt beslut; genom hennes åsyn ville han blifva styrkt för sitt höga kall och derefter afstå henne ör evigt. Endast såsom en helig erinran skulle minnet f en kärlek, som icke innefattade någon jordisk önskan ölja honom. . Det var en dröm, sade han ofta för sig sjelf; som jag lrömt; för sköp, för hög för att någonsin kunna blifva verklighet. Hvad förmådde han bjuda detta hulda väende? Ett glädjefattigt lif, fullt af försakelser och svåra ippoffringar? Hade han rätt att neddraga henne från de retsar, i hvilka hon lefde, en blomma, som endast i den ika jord, hon tillhörde, kunde utveckla sin falla prakt, en deremot måste förtvina i den råa verklighetens bårda ordrike. (Slutet följer.) 3