Aftonbladet – 17 juni 1850, sida 2

Kongl. Teatern. M:l Berwalds benefice. Den egentliga kärnan af denna representation billades af Mozarts herrliga opera Trollflöjten: ett val, om lika mycket hedrar m:ll Berwalds smak som omlöme, emedan Paminas roil är att räkna bland henres fördelaktigaste partier. Den älskvärda qvinliget, den natursanna känsla i den musikaliska uppattnivgen, som isynnerhet fordras af den som värligt vill representera Pamins, återfanns ock i m:ll B:s framställning. Bland de öfriga rollernas innehafvare nämna vi hr Walin, (Sarastro). mill Fundin (Nattens drottning). fru Gelbaar (Papagensa), sisem i allmänhet verkande med framgårg. — Hr Strandberg har som Tamino ett bland sina tacksammare partier; hans aria i första akten mottogs med förjent bifall, och äfven i andra aktens final hade han snskilda ganska lyckliga momenter; dock motsvarade hans deklamation för öfrigt ej hvad detta praktnummer fordrar. Äfven kan mycket anmärkas vid hans spel, synnerligast det stumma, samt vid hans mimik. — Tärnorna sträfvade, serdeles uti introduklionen, förgäfves att uppnå-medelmåttan, hvarvid synnerhet den för höga intonationen var ett svårt hinder. Möjligen torde ock rädslan haft en betydig andel i tärnornas klenhet, emedan de under opeans fortgång bättrade sig i någon mån. Genierna voro ej heller synnerligen prisvärda: brist på sostenuto och ren intonation utgjorde äfven här hufvud?elet. Det märkligaste vid deana representation var de tempoförändringar som hr Foroni vidtagit, och dem vi till större delen anse lyckade. Sålunda togs Qvintetten (4:sta aktens final) till fördel för betydelse och effekt, något långsammare än förr, ehuru både sånare och orkester efter bästa förmåga sträfvade tillbaka i de gamla hjulspåren: ett förhållande, som illa öfverensstämmer med personalens pligt att ställa sig lirigentens föreskrifter till efterrättelse. — Duettinon mellan Pamina och Papageno togs deremot nåsot fortare, hvilket framlyftade styckets naiva karakter och borttog den sentimentala anstrykning, som medföljt det långsammare tempot. — Det eteriska och derjemte mystiska uttrycket i geniernas terzett (tredje akter) erhöll nu sin rätta betydelse genom det långsammare tidmått hyari detta nummer togs. — Deremot kunna vi ej gilla det hastigare tempo som vidtogs i introduktionen: den mystiska färgen försvinner dervid, och de fint arbetade deta!jerna i instrumentationen binna ej utveckla sig till fullkomlig klarhet. Af samma skäl anse vi äfven slutkörens tempo hafva tagits något för fort. — För öfrigt kunde man, serdeles i ensemblerna, anmärka åtskilliga ojemnheter. Före Trollflöjten gåfvos scener ur Rossinis Otello (sista akten), hvari m:ll Berwald utförde Desdemones roll. Att mill B. bjlyckades frambringa någon större effekt i detta parti, som är beräknadt på en sångerska i den stora, tragiska genren, kan möjligen ock till en del härröra af någon trötthet, som ml B:s ansträngda verksamhet denna säsong gör ganskö förklarlig. — Äfven gafs den bekanta romansen fö; tenor ur Elisir d Amore i kostym af hr Ciaffei med utmärkt artistisk förtjenst; dock är detta styckei så isoleradt skick alltför kort, för ätt frambringa mers än en flyktig effekt. — Representationen öppra!es med Webers ouvertyr till Euryanthe. —U— ——L — Hrr Randels och Sacks Soirå till förmån för aflidne öfverkommissarien Gillbergs familj var temligen talrikt besökt. Man får tillskrifva kapellets ansträngda tjenstgöring i nårvararde tidpunkt, att proorammet utföll nåcot mindre rikhaltigt än man för