Aftonbladet – 15 juni 1850, sida 3

RV VV ER denna landsort; man supponerar m. e. o. att förslaget härom innefattar ett problem, som slutligen kommer ait lösas på ett för Lappmarken mindre fördelaktigt sätt. Lappmarken har nu i århundraiden, fri från nästan alla utskylder och tyngder, som gravera andra provinser (måhända många af dem i fysiskt och andra afseenden icke bättre, men kanske sämre lottade än de äldsta socknarne i Lappmerken), af staten åtnjutit frikostiga uppoffringar, och har derigenom blifvit så understödd och upphjelpt, ati kultur och befolkning derstädes i högre grad teforI dras; och man skulle med allt skäl kunna påstå, att i följd deraf i orten utbredt sig en någorlunda jemn välmåga, hvilken troligen nu skolat varit allmän och mera rotad, om icke den både i moraliskt, fysiskt och ekonomiskt hänseende förderfliga lyxen i orten tagit öfverhand. Då denna sanning icke kan förnekas, äfven af den mest radikalt sinnade Leppmarksbo, som mot hvarje fråga om Lappmarkens deltagande i någon liten mån wuti fådernusslandets allmäsna besvär, tryggar sig (liksom andre privilegierade stånd) vid de Lappmarken en gång förunnade privilegier ), hvilka, enligt allmänna opinionen, under tidernas omvexlingar icke kunsa ryggas eller vika för ef kultur, civilisation och andra förändrade tidsförhållanden uppkomra omständigheters rättmätigaste och billigaste kraf; så torde man få antsga att, med erkännanda af de mårga välgerningar, som det allmänna bevisat Leppmarken, tecksemhet och vaknad rättskänsla hos Lappmarksinvånarne billigtvis borde mana och förpligta dem, att på nårot sätt derföre visa vedermäle, åtminstone genom deltagande i landets försvar mot en tilläfventyrs inbrytande fiendtilig krigshär. Då Beväringslagen af år 4842, som dock under nära 40 års tid icke blifvit till sin egen:liga anda och mening tillämpad, förklarat hvarje svensk man skyldig awt till rikets försvar ingå i allmänna beväringen och såsom beväring vapenöfvas, d.ä. öfvas stt använda pu brukliga vapen — således i första rumme: lära att skjuia, så tyckes billigheten och rättvisan fordra, att denna lag allmänt tillärr pades, så alt ipgen ort i riket — således icke heller L marken — vore frikallad från en skyldighet, som berörde lag uttryckligen säger åligga hvarje svensk, men. Uian afseende på en, såsom det försports. os ett visst parti i Sverige rådande barnslig fruktan att sätta vepsn i händerna på allmogen, erfar man nu likväl sait många fosterlandsvänner förordat och påyrkatr aw allmänna skjutöfningar måtte distriktvis i riket bildas. Det är nogsamt bekant att Lappmarksboerne i allmänhet äga. fallenhet och en del af dem utmärkt skicklighet utimålskjutning, hvarmed de vid sina jagter vunnit god öfnving. Den tid! kan inträffa, då det blefve både en nödvändighet och! pligt, att allmogen i Lappmarken måste deitäga i försvar mot tilläfventyrs i riket inbrytande fiender, mot. hvilka deras söner med vapen i hand äro tvungne att fremträda. I sådant fall biifver det lika nödvändigt ett ungdomen, stående i beväringsåldern, måste till vapenöfning mönstras. Och utom det att genom Vapenöfning än icke allenast i fysiskt utan iemväl i moraliskt hänseende erforderlig lyftning, kunde tillvägabringas hos den alltför mycket obyfsade ungdomen i Lappmarken, hvilken för vapenöfning äger både mod och naturlig fallenhet, samt för uthärdande af strapatser — ja t. o. rm. bataljer — besitter en stark kroppskonstitution; måste det ock blifva en kär pligt att uppoffea sina krafter för föderneslandets väl. Det skulle kunna hänsda att det gamla Götha Lejon, behöfver ännu en gång, för mensklighetens väl, blanda sig i strider som säkerligen förestå; då skulle det ju fara ärofullt för Lappmarkeps söner att med honom och landets öfriga ypglingar få deltaga när det gäller att strida för sanning och rätt, för frihet och tro. Föreställom oss att Sverge eger omkring 500 000 redbara stridsmän, som kunde i farans stund fatta vapen, hvaruti de blifvit öfvade, och antagom jemväl-att detta vackra ziffertal ökades med nägra 2000 raska män från . Lappmarken; föreställom oss en arme med så stort antal af krigare, som — att begagna Skarpskyttens. och Vigarfvings yttrande, stodo der lugne — fastel i medvetende af sin inneboende stora kraft — lyss-)t nande till det oroliga sorlet från den öfriga verlden.! Europas blickar skulle då ej föraktligt halka öfverj! det fattiga Sverige utan med aktning dröja der, bei undrande dess lugna och höga kraft. Då hvarje, medborgate är — och detta med rätta — förklarad: skyldig att som soldat deltaga i fosterlandets för-!i i s l 6 ö ( 1 svar, — hvadan nationen ock bemödar sig att upp-. friska sin fordna stridbarhet; hvarföre skulle då Lappmarkssönerne — de modige och kraftfulle Hyperboriske männen — vilja undandraga sig, eller vara frikallade fråh denna skyldighet som man bör uppfylla både emot sig sjelf och fosterlandet? Den endel fiende Sverige än kanske fruktar är Ryssen, och det på, om ej just goda, dock fullgiltiga skäl. Denne fiende behöfver ej göra stort språng, förrän han är inuti Lappmarken. Månn:ro, om detta lands inne-!! vånare vid sådan händelse, hvilken icke är npågonjs omöjlighet, då ville försvara sitt land? 1 Till förekommande af någon oroande misstydning, ; får ics. bärigenom förklara, att anledning dertill, att!) man kommit in på ett kapitel, som kandlsr om Loppmarkens beväringsskyldighet, är det yttrande1 man försport af många, att syftningen och ändamåi! let med den gjorda-framställnipgen om mantalsskrif-l: ning i Lappmarken förmodas vara, att derigenom bereda allmogen i denna landsort en öfvergåpg ifrån det tanklösa och slumrande lif — till något, som !( har gemenskap med milis och krigsartiklar. : Att af en i Lappmarken tilläfventyrs blifvande mantalsskrifning nödvändigt skall följa att beväringsskyldigheten ock med detsamma skall der inträda torde likväl nu i första hand få antagas vara en slutsats, hvartill någon annan anledning icke gilvits, än hvad af föreställningar och blotta inbillniogar kunnat hemtas. Om man nu ibland premisserna! ville antaga den projekterade mantalsskrifningen såsom ett blifvande vehikel, som kunde föranleda till li den nu avmärkta — endast af någon panisk fruktan förmodade påföljden; så skulle man lika logiskt deraf kunna komma till den konklusion, att taxeringskommittger äfven kunde blifva bildade i Lappmarksförsamlingarne, och såsom en följd hvaraf bevillningar till staten skulle uppkomma, cch hvari-, från de i orten redan till icke liten — sannolikt ; s ramdeles blifvande ännu större mängd emplojerande landthandlande i sådan händelse icke blefve befriade, och detta med rätta, — emedan--desse förmedelst , deras ökade trafik och konkurrens profitera mera än mången burskapsägande handlande i stad, och ifrån hvilka de förre draga den af allmogen i landsorten beräknade förtjensten. De konklusioher af de en-, gifne premisserna, som man sålunda velat uppställa efter fattadt begrepp om saken; må innefattå en: logisk konseqvens, eller tvärtom; den framåtskridande. tiden skall dock slutligen i öppen dag framlägga re-j sultaterna. Åsele Lappmark i Maj 1850. 4 ib . Sat sapienti. ) Kongl. Plakatet:om Lappmarkens bebyggande den 3 Sept. 4695 och Lappmarksreglem. d. 24 Nov. 4749 stadga: att Lappmarksboerne, hvilka i lång tid icke varit besvärade med soldatprestationen och några onera personålia, efter frihetstidens förlopp, kunna till ett visst skattläggas i proportion Ku 0 ke