Aftonbladet – 15 juni 1850, sida 1

ryttares stålbjelm och på den hvita vapenrocken. Ordonnancerna sutto till bäst, med spänd väntan. Hästarne stampade otåligt i marken, icke mindre otåliga än ryttaren. Emellan träden blixtrade skarpskyttarnes gevärspipor, färdige att utbreda död och förskräckelse. Midtemot vakten lägrade en bataljon borgargarde, på knappast femtie stegs afstånd, till största delen bestående af arbetare. Flaskan gick i ring från hand till hand. Den inspiration, som utströmade från henne, lifvade det krigiska modet; man sökte en fiende, som man hade nära sig. Borgarsarde och militär observerade hvarandra med misstroende. Förposter utstäldes å båda sidor, spejare sändes af och in, liksom då fiendtliga armeer stå emot hvarandra. Några af det demokratiska partiets ledare irrade beväpnade från topp till tå här och der genom gatorna. Insen kunde säga hvad som vore att göra i nästa ögonblick. Om man ock grämde sig, att hitintills så godt som ingening skett, så ville dock hvar och en undgå ansvaret, att nafva börjat striden. Såsom vi redan anmärkt, hade de samla ledarne förlorat allt inflytande, ja voro till och med sjelfve hotade. De radikaler, hvilka sålunda nyligen unlanträngt de halfva, och moderata, förmådde ieke att på len korta tiden få nigot inflytande, någon makt öfver folset. Det var till största delen folk utan betydelse, utan craft, utan tecken till snille och talang. Boargargardets öfverste red på en hyrd häst genom staden och visiterade le utställda posterna och kompanierna. Han berömde de inas hållning och helsades öfverallt med ett jubelrop, om oändligt smickrade hans förlåtliga fåfänga. Äfven folket, som var öfvergifvet af sina ledare, -sem var utan rätt medvetande, ja, hvilket var det värsta, till och med utan fiende, nöjde sig med att ensamt och allevast. tränga sig skocktals på gatorna, stanna orörligt framör vissa hus och upphäfva vildt skrik. An gjordes likväl ett yttersta försök. Några oförvägna fventyrare uppbröto kyrkodörrarne och började storminga. Endast få ögonblick hördes klockornas dån, dystert judande i den vilda natten. Derefter blef det tyst. Borargardet . körde ut äfventyrarne och besatte derefter S:t ilisabeths och Magdalenas kyrkogårlar, för att förekomma Illa dylika tilltag. : Så slutade natten. Så småningom skingrade folket sig. 3orgargardet vände hem, uttröttadt, sömnigt och förtreadt. Militären drog in sina utposter, förargad öfver det viga, onödiga allarmerandet. I stället för den revolution,