Aftonbladet – 15 juni 1850, sida 1

hon måhända ångra sig. Så tänkte ban, och likväl be täckte han det smala guldbandet med varma kyssar oct bredvid perlorna lyste hans tårar såsom den icke sämst: prydnaden. Hans förstånd låg i skarp strid med han: känslor. Han låg i strid med sig sjelf, i tvedrägt med sin kärlek, — med verlden. Sålunda nalkades aftonen, mörk, hemlighetsfull för honom och för staden. Natten inbröt: De nattliga skyar som redan om dagen fördystrade himmelen, blefvo allt svartare och tjockare. Här och der tindrade väl ännu en stjerna, liksom en ensam vandrare, som gått vilse i den ändlösa ödemarken. I skymningen hade folket samlat sig på gatorna. Ett vildt, oroligt lif visade sig vid alla hörn och i alla gränder. Liksom skyarne der ofvan, så sammanskockade sig äfven menniskorna på de allmänna torgen, till halfs tvekande och vacklande, drifna af en inre storm, af en dunkel känsla, att nu måste någonting företagas. Till ridbanan, till ridbanan! skallade ett rop, gällt såsom vindens tjutande, och de svarta massorna satte sig i rörelse, sorlande och knotande, såsom ett aflägset oväder, genom staden framåt stadsporten. Den stora byggnaden upptog folket i sitt inre. Några talare framträdde och fordrade bestämd handling. En pro. visorisk regering bildades och proskriptionslistör uppsattes. Synnerligast. vände sig hopens ovilja mot demokratiens förra ledare. Namn, hvilka folket förut hade helsat med jubel, voro nu bestämda åt döden. Det fordras mer mod satt förlåta sådana ursinnigheter hos sitt eget parti, än att fördraga sina motståndares fiendtliga anfall. Från ridbanan gick det mörka tåget under ohyggligt skrik till det stora torget och uppställde sig-hotande framför det gamla rådhuset. Der utropades en provisorisk regering, sammånsatt af män, som ingen kände. Spårlöst bortklingade namnen i luften. Till och med namnens egare erforo knappast något af den höga ära, som ämnades dem. Nu blänkte månen fram genom ett moln som öppnat sig på bimmelen; den utgöt sitt sken öfver den gamla herrliga byggnaden, hvilken stod på sin plats lugn och fast såsom för flera århundraden sedan, bepröfvad i mången storm. å . Arhundraden hade sett denna gamla göthiska byggnad. Aldre slägter hade gått förbi den och nya uppstodo och gingo förbi på samma sätt som deras fäder gjort. Mån sen käck hand hade bultat på dessa portar; mången hotande folkhop hade stormat dessa koppardörrar. Framför