träffligt finner reproduceradt på antika vaser, och hos de nyare bland Haxmans teckningar Itill Homer och Eskylos. — Antiope (hvars motif omständligt upptages i katalogen) erinrar så lifligt om den äldre bolognesiska skolans egenheter, att den sannolikt är en trogen kopia. Men äfven om så ej vore, har akademien ändå deri gjort en stor. vinst för sina samlingar, dem den tillhör. : Den nästföljande (JM 163; 8:e afd., östra väggen) tillhör de från Danmark hitsända konstverken, och afsticker genom sin alldeles egna Istil från hela den öfriga målvingssamlingen. Redan taflans ram har någonting särskildt: man läser långsåt dess nedra list, i stora anglosaxiska bokstäfver, namnen Angantyr, Orvar I0dd, Hjalmar. Tre jettelika gestalter straxt ofvan, på taflans förgrund, svara deremoet: de Itvå till höger och venster ses i liggande och sittande ställning nedpå marken; den tredje, som står midtemellan, ser med vänlig men betänkligt frågande blick på Hjalmar och upplyfter hans högra hand, som Hjalmar tydligen ej förmår lyfta sjelf. När man bortom dessa figurer skådar i bakgrunden kringströdda en mängd fallna kämpar och vidare en öppen hafsstrand med vikingaskepp, blir det lätt begripligt att man har framför sig den tragiska slutscenen efter slaget på Samsö. Vid behandlingen af detta ämne ur den nordiska bjeltesagan har konstnärn antagit forntidens basreliefer och vasmålningarne till mönster, och taflan har härigenom fått helt och hållet en antik karakter. De tre hufvudfigurerna äro grekiska herosskepnader, men med det slags ideala drag, som, besynnerligt nog, så ofta träffas i Skandinavien förenadt red den nordiska typen. Man märker för öfrigt att anordningen och formerna här utgjort hufvudsaken; alltsammans är enkelt, korrekt och skönt, eller hvad man fordrar af en god basrelief. I öfverensstämmelse härmed står den allenast för taflans och figurernas hållning nödtorftiga elairobscuren och den sparsamma och enformiga koloriten — nästan grisaille. Att likväl konstnärn äfven målar varmt och i modern stil, har man tillfälle att finna bland genrestyckena; hvarom mera framdeles. De öfriga å expositionen, och icke blott i katalogen, synbara historiemålningarne utgöras af akademiens prisämnen för 1848 och 1849, Coriolanus och Den barmhertlige Samariten, behandlade af akademiens elever, hrr N. Andersson och BP. Nordenberg. De äro redan prisbelönta, och alltså af de akademiska konstdomarne gillade. Man finner de begge Coriolanerna liksom till jemförelse uppsatta på samma vägg (den venstra i 5:e afd.); och ref. har haft tillfälle höra flera sådana jemförelser, utfallande ömsevis till förmån för hr Anderssons tafla (M 224) ömsevis för hr Nordenbergs (259), men deri äfverensstämmande, att anordning och gruppering i den sednare äga företräde framför dem i förra. Förhållandet synes i hög grad omvändt, hvad samma egenskaper beträffar, i de begge andra prismålningarne (JM 225, 8 afd. V och JV 260, 11 afd. Ö.); till och med vid teckningen i den sednare befinnes omdömet deladt, i hvad som angår den plundrade mannens högra ben, som en del åskårare tro skadadt under striden och andra blott vilja se i förkortning. Deremot utgör det österländska berglandskapet en verkligt intagande bakgrund i denna tafla, Bataljstyckena äro blott två. Det ena af hr Scholander (M 22, 23 afd., O) Wisby; scen från stadens förstöring i början af 1500-taletr, är mera genremålning och bör betraktas i sammanhang med de öfriga af samme mästare. Det andra (JM 185, 7:e afd., Ö) är af hr J. Sonne, ledamot af kongl. danska konstakademien,, och behandlar en scen vid utfallet från Fredricia den 6 Juli förlidet år. HVad taflan föreställer finnes fullständigt antydt i katalogen. Sakkännare: bedöma utan tvifvel anordningen och kompositionen ur dess riktigaste synpunkt, som här tycks mera vald för att af uppträdet vinna en erinran för minnet, än att frambringa någon för den oinvigde åskådaren bestämd id. Hvad allmänheten kan upptäcke, utgöres hufvudsakligen af de säkert tecknade, samt mjukt och fint målade soldatfigurerna iförgrunden, och en harmonisk behandling af den genom dagern och krutröken bestämde luftperspektiven. I ordningen följa nu genremålningar; men dessa tillhöra en alltför mångtalig afdelning, för att icke fordra sin särskilda artikel. (Forts.) O—-LLVX? OO Fe oo Lb PP dömes om —— SMR EE RE RR RA KE EE