Fe, UL UTV MC ARVIÄStSantl PCRIaUUa VaRHdlUClIningarne till icke mindre än 38. Ref. nämner Idetta så omständligt, emedan det sätter honom Ii tillfälle att åt expositionsbesökande lätt upplysa om konstverkens plats, hvilken naturligtvis måst anordnas mer efter utrymmet och Iden arkitektoniska effekten, än efter ämnena och katalogsnumren. För öfrigt torde dock vara bäst att följa den allmänt bekanta estetiska indelningen; det må således anmärkas att expositionen räknar 20 Ihistoriemålningar, 2 bataljstycken, 76 genremålningar, 7 interiörer, 63 porträtter, 4 djurIstycken, I Still-Lebens-stycken, 8 blomstermålningar, 91 landskaper, 26 mariner, 10 arkiltektyroch ornaments-tilningar, samt 13 plastiska arbeten. Ett p:r (266) finner man öfverIhoppadt i katalogen: flera deri upptagna konstI verk (302, 303, 304, 303) hafva på expositionen icke varit synliga ännu, och andra (16, J17, 29, 34, 55, 56) sågos der ej längre än till Islutet af Maj: så att det nyss anförda beloppet icke får tagas mer efter siffran, än en mängd andra statistiska uppgifter. Då närvarande uppsats är ämnad till allmänhetens tjenst vid expositionens besökande, så vore det ändamålslöst att här hänvisa på hvad som der icke är att se; ehuru ref. beklagar att han med detsamma nödgas förbigå mer än en ibland expositionens glanspunkter. Hvad som återstår är likafullt så talrikt, att äfven dervid måste ske många undantag. Hvilken tidningsuppsats skulle väl kunna inrymma omkring ett tredjedels tusental med afdelningar, utan att på förhand uppgifva all förhoppning om läsarnes tålamod: äfven om någon konstrecensent möjligen besutte mod och ihärdighet nog, att våga sig på ett såkolossalt företag? Vördnaden för den häfdade namnkunnigheten (den akademiska frasen må rättlärdigas af det akademiska föremålet) bjuder t. ex. redan, att icke träda allmänhetens skarpsynthet i förväg vid betraktandet af de alster, hvarmed vår konstverlds furstar, akademiens äldre och nuvarande styresmän, illustrerat expositionen: det är hyllning, men icke något bedömande, som enligt bruket tillkommer företeelserna från dylika trakter, i konstens verld, så väl som den allmänna. Vi buga ocs alltså stillatigande för konstverken med de 19 första numrorna, på katalogen utmärkta med namnen Sandberg, Krafft, C. J. Fallerantz och Westin, och gå vidare — till Dii minorum gentium — patricier, riddare och plebejer naturligtvis ej att förgäta. Bland de 19 historiemålningarne försvinner genom denna vändning jemnt hälften ur vår synkrets. För att bland de återstående 10 anträffa de nästföljande i ordningen, måste man gå till katalogens n:r 100 och 101, begge af br Blommer och begge högst intressanta försök att i bild framställa en myth af icke antik härkomst och hittills bekant föga mer än i folksången och sagan: Elf-mythen. De två taflorna behandla alldeles samma ämne, med några förändringar i biomständigheter allenast: en sofvande yngling och en flock elfvor som betrakta honom. JM 100 har uttryckligt fått namn af Elfdrömmen, JM 101 kallas endast Sommar qvällen. Det förra är mer ett nattstycke; det sednare är en klar nordisk midsommarsq väll, så nära liknande dagen, som den sällsamma dag utan sol, men utan skymning eller slagskuggor, som vi just vid innevarande årstid kalla natt. En annan skilnad vill, att! det i Elldrömmen är en ung page som slumrar på toppen af en kulle, och att Elfvorna svälva upp till honom från ett vid kaullens fot i förgrunden beläget vatten, besådt med neckblad, hvaraf de medföra bladstjelkar, dem de tyckas ämna förena till en kedja, under det att de helt rära nalkas slumraren; i Sommar qvällen åter slumrar en fattig herdegosse vid kullens fot, som vid förgrunden öfvergår till en grund däld; och elfvorna anlända från kullens frånsida, ännu blott till hälften höjande sig deröfver mot den ljusa molnfria horisonten, och likasom spejande efter slumraren. Till någon elfdans, hvilket i den egentligt nordiska elfsagan utgör hufvudsaken, ser man ingenstädes spår, om ej någonting sådant kanske antydes såsom stundande, genom den harpa, som li en af elfvorna i Sommarqvällen båller i ord-) ning att slå an. Konstnärn har icke i katalogen angifvit någon förklaring öfver de beggel! taflornas olikheter; och då vi ej kunna mer än i k gissa dem, så måste vi öfverlåta åt allmänheten att göra detsamma, och med samma äfventyr af ett misstag. Begge dessa konstverk ådraga sig uppmärksamhet såväl genom både anordning som utförande; Sommarqvällen tilldrager sig den ovilkorligt redan på afstånd, genom den enkla cch storartade fördelningen af. lager och skugga. De unga förtjuserskorna iro på båda hållen lika intagande och luftiga väsenden, i rikt mått begåfvade med det be1ag, som konstnärns bekanta skönhetssinne så väl förstår att uppfatta och återbilda; och den störda harmonien i ljusfördelning, färgning och uftperspektif uttrycker högst lyckligt det lugn, om tillkommer en dröm och en sommarqväll. Om man vid inträdet i expositionslokalen ager vägen till innersta rummet åt venster ch derifrån börjar räkna de 13 afdelningarne nda till innersta rummet åt höger — den nellanliggande praktsalen ansedd som en — så räffas ME 100 i 9:de afdelningen på östra vägen, och JM 101 i 7:de afdelningen på den) ordvestra. . g Af hr Blommer ser man ytterligare två hi-!n toriemålningar: JE 103, Hafsdrottningen (il0 1:te afdelningen, åt vester) och J4 104: enst opia af Corregios Antiopen (i 7:de afd., åt! orr). Den förra framsväfvar öfver ett tätt enomskinligt vågsvall, som speglar gudomlig-34 etens ena fot, utan att vidröra den, — detg r hela taflan. Den enkla anordningen, denh leganta ställningen, de sköna formerna, teck-!i ingens säkerhet, den välberäknade karnationend ch belysningen, utgöra detta konstverks förenster, hvaraf den minsta iata är dan Ivek-l.. me ÖS 5 KÖ fö mm 2 mm ee