Aftonbladet – 14 juni 1850, sida 1

Korrespondens-artikel. Berlin den 7 Juni. Sedan mitt sednaste bref har hvad jag då skref gått i fullbordan; reaktionen kläcker nu ut, ur den vansinnige underofficern Sefeloges attentat, hvad den behöfver för sina ändamål, och redan i dag vänta vi de nya förordningarne emot tryckpressen, genom hvilka kautioner och serskildt tillstånd för tryckerier påbjudas, boktryckare och bokhandiare hotas att kunma godtyckligt beröfvas sitt yrke, samt tryckfriheten öfver hufvud blifver illusorisk och ställd under polisens godtycke. Att mördaren Sefeloge är en vansinnig och otillräknelig person, måste sjelfva reaktionen nu erkänna och regeringen har aldrig tviflat derpå; men sådant hindrar henne ändock icke att begagua omständigheterna, för att undertrycka den sista återstoden af de så kallade folkrättigheterna. Man måste tillstå, att ett regeringssystem sådant som det närvarande, eller sken-konstitutionalismens system, icke kan regera i förening med en fri press. Antingen måste regeringen vara verkligt konstitutionell, och det vill den icke: den måste då akta och fördraga folkrättigheterna, och det förmår den icke; eller måste hon undergräfva och tillintetgöra dessa rättigheter, hvarmed bon nu ock är sysselsatt. Men med denna-nya våldsåtgärd inträder regeringen också på ett nytt stridsfält. Hon har icke mera att göra ensamt med det demokratiska partiet, utan med hela det liberalt-konstitutionella. — Hittills kunde man ursäkta sig med att bekämpa ytterlighee ua — nu antastar man de rättigheter, som äro heliga och dyrbara, äfven för de moderataste. Tryckoch föreningsfribeten förstöres; alla arbetareföreningar äro upphäfne af polisen; många godtyckliga husvisitationer och arresteringar hafva egt rum. En löjlig sammansvärjningshistoria om machinarbetarne har härtill gifvit den mest önskade anledning. Uti en trädgård, der dessa arbetare samlas, har man i en grop funnit nedgräfde sju förmultnade beckkransar, som säkert härröra från året 1848, då man vet att 8000 machinarbetare ville försvara Berlin och nationalförsamlingen emot kontrarevolutionen. Likasom Sefeloges vansinne är tillräckligt för att beröfva hela nationen tryckfriheten, så äro de sju gamla beckkransarne tillräckliga att undertrycka föreningsrättigheten. Från alla sidor höja sig protester, bedjande och förbittrade, men regeringen hör icke derpå; den står i den häftiga partistriden icke öfver partierna, utan håller det, såsom den sjelf säger, för sin pligt att rädda samhället från omstörtningspartiets gift. Fanatismen är fruktansvärdt stegrad och det reaktionära vansinnet har redan nått den yttersta gränsen. Treubundet och de patriotiska föreningarne med sina organer, ropa till regeringen att sönderrifva hela grundlagen, såsom varande blott ett erbarmligt stycke papper och förbruka detta till behagliga ändamål, att omringa Berlin med galgar och guillotiner, samt att hänga alla demokrater och filantroper. Regeringen lyssnar härtill så mycket att den sätter sig öfver det allmänna tänkesättet, oktroyerar allt vidare och vill icke påminna sig huru striden emellan press och folkrättigheter slutat i England och Frankrike. I ministeren bar herr von Manteufel så till vida förklarat sig emot de nya åtgärderna, att han velat hafva kamrarna sammankallade och beslutet öfverlemnadt åt dem; han blef öfverröstad, ehuru man kunde göra sig förvissad, att den villfariga andra kammaren under intrycket af förskräckelsen för det mordiska attentatet skulle bafva ropat ja. Men just nu vill man öfverhufvud icke veta af några kamrar, kabinetterna. måste hafva fri band och icke i sin högre politik distraheras af några krångliga fråsor och debatter. Hr von Manteufel har också