Aftonbladet – 13 juni 1850, sida 5

ee ERP ED MEM MANA arbete, och om hvars utförande de fördelaktigaste vitsord blifvit lemnade af den embetsmyndighet, som närmaste tillsynen deröfver alegat. (Insändt.) Några ord om tullen på knifzar och manufaktursmide. Uti Aftonbladet MM 89 för året klagar en insäns lare öfver den höga tullen på fönsterglas, och detta med rätta då tull och öfriga kostnader öka varans pris med 53 procent; men detta är dock en småsak emot tullen på artikeln knifvar, af hvilka de med ge fflar skola förtullas efter vigt med 1 rdr pr star pelst. v. Vi skola genom ett exempel visa det resultat som uppstår af ifrågavarande tullbestämmelse: 10 dussin bordknifvar med gafilsr å bko rdr 5 50 å 4928 sk. kurs bko 26: 32, vägande 3 I pr d:n utgör således sammanlagda vigten 30 I å 4 rdr pr Titul .. cc... ss. . 2 35 — To!ag, handelsafgift m. m. . . . 5:38. bvilket gör 431 !V, procent af varans inköpspris. Sådant är förhållandet med de billigare sorterna bordknifvar, hvilka således icke kunna förskrifvas utifråv, ehuru priset å dem på fabriksorten är vida billigare än på de kaifvar, som inom landet tillverkas och dessutom af bättre beskaffenhet och alltid af vackrare former. Finare bordknifvar till högre priser kunna deremot förtullas, enär tullen är lika bög och knifvarne kosta ö eller 400 rdr pr dussin; — ty skillnaden i vigt är ingen, och lika ofta äro de finare knifvarne lättare än de gröfre som tvärtom. Man kommer häraf till den slutsatsen, att om den höga tullafgiften är tillkommen för den ichemska fabrikantens skydd, så är den åtminstone icke tillkommen för att uppmuntra honom att tillverka bättre eller finare knifvar, för införsk: ff ndat ef hvilka, under nuvarande förhållande, ett siörre penningebelopp går ur landet än man, utan känaedom om saken, är böjd antaga. Man kan nu visserligen invända, att den som icke vill begagna sig af svenska bordknifvar må gerna dyst betala nöjet att ega de utländska; men pu har det sig så, att reqvirenter af knifvar, från fabriksorten Eskilstuna, icke allenast få vänta någon tid å utförandet af sina beställningar, utan de få vänta ofta nog i nio till tio månader och ändock under tiden göra påminnelser, samt till sist, sisom för en gåfva, tacka för varan, som betalas. Det är derförutom bra nog såväl löjligt som barnsligt, att genom en orimligt hög tullafgift tvinga köpmannen att skatta åt den inhemska fabrikanten på e:t sätt, som elltid konsumenten får gälda; och detta ehuru han vet hvar han kan finna en vackrare vara, i förening med ett billigare pris. Iogen har fördel af det här nämnde förhållandet, icke den monopoliserade fabrikanten, som, enligt sakernas nuvarande skick, får afsättning endast för den simplare varan — icke köpmannen, som nödgas ha besvär och omtanka för att rätt beräkna hvilka sorter knifvar väga minst och betalas mest — icke heller landet, som i lyckligaste fall får tullafgiften då det likväl kunde ha i behåll hela det kapital som utgår. ) Och huru skulle detta tillgå? Jo, på det ganska naturliga och enkla sättet, att tullen nedsattes till — må det då vara — en måttlig skyddstull. Derigenom skulle otvifvelaktigt fabrikanten, tacksam för det skydd han åtnjöt, med all sin kraft hänge sig åt arbetet, lära sig den dyrbara tiders vigt, och gepom den uppkomna konkurrensen sättas i nödvändighet att förenkla sin arbetsmetod och förbättra sitt arbete. Men må säga hvad man vill om saken, men säkert är, att intet är, för vår inhemska industri helsosammare och nödvändigare än täffan med utlänningen; och icke kan den svenska kviftmeden så underkänna sin egen förmåga, att ban, som för sitt arbete har alla rudematerier bredvid sig till de billigaste priser, behöfver frukta för täflan med hvem som helst. Manufakturoch handtverkssmide, är i klump upptaget till 56 sk. pr i tull, det må nu bestå af de finaste sylspett eller de gröfsta låsar. Stålarbeten äro likaledes sammanslagna till 4 rdr pr i tull. Man kan lätt finna huru orimligt detta är. Saken torde vara den, att alltför liten uppmärksamhet blifvit vid riksdagarne lemnad åt tulibestämmandet å dessa artiklar, hvilka likväl intaga ett vistigt rum i Vår inhemska industri. Ingen riksdag har passerat utan att förändringar blifvit vidiagne itullen på Sanav, vittnande om den okunnighet i ämnet .hos yederbörande uUisav-., om hvilken de efter riksdagarnes slut utkomna tulltaxoru: bära intyg, då kastningarna än hit än dit, mera än något annat, bevisa att endast slumpen varit den afgöranae makten. Vårt upplysta kommerskollegium, under hvars speciela uppsigt manufakturstaden Eskilstuna befinner sig, har gjort hvad det kunnat för uppbjelpandet af manufaktursmidet der, dels genom att utskicka arbetare till Tyskland och Epogland för ett inhemta kunskaper om dessa länders sätt att arbeta i jern och stål, dels. genom inköp af en vacker samling modeller på smidesvaror, hvilka äro för fsbrikanterne tillgängliga om de deraf vilja begagva sig, hvilket man förmedar de ej underlåta. Men meningen med dessa kommerskollegii tiligöranden mätte väl icke ha varit, att lära fabrikanten arbeta på samma sätt som utländningen arbetar, endast derföre att hon måtte kunna, det, utan derföre att fabrikanten, sedan, han på AN bekostnad, d. v. s. genom dem som i utlandet inhemtat. konsten, fått något lära, skall sjelf genom ökad ansträngning och omtanka åt landet återgälda hvad han för intet bekommit. Man tror sig ock veta, att-flertalet-af fabrikanterne i Eskilstuna intet ba emot att tullen på smide vid den snart inträffande riksdagen nedsättes; inseende de möra än väl, att dekunna utstå täflan med utlänhingen och käönande det obehäg!iga och förödmjukandei sin ställnieg att emottaga nådegåfvor aflandets öfriga invånare. Å