andre är som man vet nästan galen; den tredje är för röd dea fjerde är kommunist. Men något måste dock ske, om också blott en kra vall eller ett puts. Godt, putset var färdigt, och Breslau hade gjort sin plig — hade uppfyllt sin förbindelse mot nationalförsamlingen Om aftonen skulle det bryta löst; men det var änm endast middagstiden och Breslauerbon spisar emellan 12 oc 1, såsom hvarje annat menniskobarn. Men i qvälls, sade den ene till den andre, blir de en kravall, eller åtminstone ett puts. Det var ock söndag, en dag då en hop sysslolöst foll yrifver omkring på gatorna, beredde till hvad upptåg son eist. Oaktadt sådana utsigter, uteblef icke den kavalkad som skull? äga rum till Wandas ära. Den unga grefvinnan kunde omöjligt låta bli att deltaga deri, så gerna hor ock hade önskat, Med tillhjelp af Marie, som hade följ! henne från Breslau, klädde bon sig. En tätt åtsittande svart ridklädning omslöt hennes smärta herrliga figur Genom denna klädning, som var blygsamt tillknäppt änd: till halsen, erböll Wanda det kyska utseendet mera af en späd nunna, än hon liknade en vild amazon. Under karlhattei hängde de silkeslena lockarne fritt nedåt i vågor. Pi hennes ansigte sväfvade ett vemodigt leende, liksom hor bade anat, att kon kanske för sista gången skulle åtnjut: detta aristokratiska nöje. Hon tänkte på Dörner och hvac han skulle säga, om han kunde se benne i denna drägt Hon rodnade djupt vid tanken på honom och kände djup huru föga hon tillhörde den krets, inom hvilken hon hit tills varit van att lefva. I denna egendomliga drägt hände hon sig främmande för sig sjelf och liksom förändrad Hon blygdes liksom om hon begått en orättvisa mot honom Hade Dörner sett henne, så skulle hän kafva delat vå beundran. Ian skulle icke kunna hafva vändt sina ögor från denna älskliga fgur, hvilken i denna underbara ut: styrsel förekom såsom en poetisk drömbild, såsom den för kroppsligade romantiken. Med ovillkorlig enthusiasm hel sades hon af herrarne, då hon vid ryttmästarens hanc trädde in på gården. Lätt och bäfvande svängde hon sig uppisadeln. Med säkerhet fattade hon tyglarne och ledd hästen, som stolt bar sin ljufva börde. Vid hennes sida red generalskan. Ehuru hon nppbju dit alla toilettens konster och mer än vanligt grälat på Lisette, sin kammarjungfru, så öfverskred dock hennes väx det graciöses måttstock, På sednare tiden började hor