jmen tryckt, skrift kallad: Appell:tillSverge oci Norge af en Slesvigholsreinare.:iDenna iappel har. först ett kort förord;:som. erinrar om der Tbekanta -epoken af-åren 1459—1460 då efter Igrefliga ; Scehauenburgska busets utslocknande som sedan 1100-talet varit regenter i Holstein loca sedan 1386 tillika i Slesvig, och efter danIske konungn Christoffers af Båjern död, danska Iriksrådet erbjöd danska konungakronan åt herJug Adoif den VIlI:de som då var regent öf: ver båda hertigdömena, hvilket enligt Allens I historia, tredje upplagan pag. 260, skett emeIdan rådet trodde sig böra begagna detta tillfälle för att återförena Slesvig med riket. HerTtigen afslog dock tillbudet, emedan hanv, enlig hvad Allen anmärker, föredrog sin ställning så. som hertig af Slesvig och grefve af Holsteir framför danska kungavärdigheten. Men tillika hänviste han, emedan han han sjelf var barnlög, danska riksrådet till sin äldste systerson, grefve Kristian af Oldenburg, som dessutom val beslägtad med det gamla danska konungahuset Denne antog tillbudet, och blef år 1448 vald till konung af Danmark under namn af Kristian I. Då sedermera den 4 December 1459 furstliga Schauenburgska huset med Adolf VII välsignad i åminnelse, utslocknade, så blef år 1460 konungen af Danmark Kristian I af Slesvigbolsteinska ständerna vald till hertig af Slesvig och grefve af Holstein. Såsom vilkor för sitt väljande, stadfästade, besvor och beseglade Kristian I för sig ech alla sina efterkommande länderna Slesvigs och Holsteins gamla rättigheter och friheter, på sätt som följer. Härvid måste vi stadna för att anmärka, att åtskilliga invändningar blifvit gjorda och tvister förevarit om olika förhållanden mellan regentskaperna och arfsföljden, beträffande olika delar af Sesvig, hvilket ailt förut är bekant. Men denna tvist har, siscm längre ned skall finnas, icke något hufvudsakligt inflytande på beskaffenheten af Slesvig-holsteinianismens nuvarande ställning i afseende på dess postulater. Det anförda utgör blott en i skriften lemnad förklarande inledning till de efteråt tryckta bandlingarne, hvilka bestå i följande. Den första handlingen innefattar ett aftryck in extenso af det ofta åberopade brefvet af år 1460 af nyssnämnde Christian I af Oldenburg, hvarigenom han försäkrat, att Slesvig och Holstein skuile evigt förblifva tillsammans. Då detta utgör det egentliga grunddokumentet som åberopas på den sidan, torde det ej vara ur vägen att jemväl reproducera vissa delar deraf ordagrannt: Vi Kristian med Guds nåde Danmarks, Sveriges, Norges, Vesdes och Götes Konung, grefve till Oldenburg och Delmenhorst, bekänna och intyga offentligen genom detwta vårt bref för alla som se, höra eller läsa det, att de ärevördiga prelaterna, det stränga ridderskapet, de hedersamma städerna och innevåvarne i hertigdömet Schleswig samt länderna och grefskapen Holstein och Stormarn hafva valt oss lill hertig af Schleswig samt grefve af Holstein och Stormarn. Tillika hafva de antagit och byllat oss såsom deras herre, icke såsom Konung af Danmark, utan såsom herre ölver förenämnde länder, med skyldighet att iakttaga alla artiklar och stycken, som här nedan nämnde äro. . Hverje innevånare i förberörde nder, andeliga cch verldsliga, ridderskep och städer, såsom Schleswig, Flensburg, Hadersleben, Hamburg, Kie!, I zehse, Rendsburg och alla andra städer, små och stora, samt deras invånare, köpmän och vandringsmän, skola vi skydda vid deras rätt och frihet; ech ella deras privilegier, friheter, rättigheter, och alla ärliga sedvänjor och bruk skola vi bekräfta och besegla ät alla i gemen och hvar och en i synnerhet. Hvarföre vi också vu i kraft af detta bref bifalla, medgifva ech bekräfta alt sådant för evärdeliga tider. — — — — — Vidare bekänna vi och tillstå, att ehuru vi jemte våra kära bröder, herrar Mauritius och Gerhard, grefvar vill Oldezburg och Delmenhorst, äro efter vår salige morbrors förbemälte herr Adolfs död genom födseln närmaste arfvinge till ifrågavarande länder, hafva vi dock, sås redan sagdt är, blifvit valde till dessa länders herre, icke i vår egenskap af Konung af Danmark, u!en of Ten gunst, som dessa länders invånare bysa för vår person. Och äga vi icke att genom arf öfverlåta dessa länder till någon af våra barn eller slägtingar, utan likasom vi nu af fri vi!ja blifvit af invåsarne i samma länder valde till deras herre, så skola också efter vår död de och deras efterkommande, så ofia dessa länder blifva lediga, bisehålla sin valrätt och kunna välja något af våra barn till sin herre, eller om intet sådant funnes, hvilket Gud nådeligen afvände, välja någon af våra sidoarfvingar. Den som då på föreskrifne sätt blir vald, skall fördra och emottaga länen af sin länsherre, från hvilken de ugått såsom län, och göra allt hvad som är rätt och tillbörligt. På det för öfrigt den välgerning och gunst invånarnei dessa förberörde länder oss bevisat, icke må lända dem eller deras efterkommande till 2ågot men, utan i evärdeliga tider blifva för dem fördelaktiga cch nylliga, skall ingen, eho det vara må, hvarken andiig eller verldslig man, vara förpligtad att följa oss, tjena oss eller gifva oss någon hjelp utom dessa lär ders område. Likaledes skola vi aldrig tillvälla oss den rätt att, i saker som angå lif eller gods,. låta instämma någon af dessa länders invånare att för oss stå till rätta, utan skall hvar och en i sådsna mål inom landet njuta den rättsisa som vedesbi När vi vilja börja krig, för at betärji: dessa länders lugn och fördel, skall det ske wmed råd och tillstyrkan och bifall af ländernas vanliga rådgifvare. Men skuile någon utom eller inom landet öfverträda någon af förestående artiklar eller någon efterföljande artikel, så skola vi med RE or mt ne