Aftonbladet – 10 juni 1850, sida 3

Jag hyser ingen fruktan, men dock en viss obehaglig känsla, som kommer öfver mig hvarje gång jag sitter till häst och ser ned på dem som gå till fots vid min sida. Det förefaller mig, som om jag vore stolt ech högmodig mot dessa. Jag är rädd att göra någon illa. Stoft och dam, som upprifves af hästhofvarne, är obehagligt för dem som gå förbi och sådant skulle göra mig ondt.o En komisk id, min nådiga ... har aldrig tänkt på sådant., Ja, ni är också en man,, svarade Wanda leende, som ilar i vild flykt genom lifvet utan att se sig om. Ni är soldat., —Ja, med lif och själ. Jag vet verkligen icke hvad jag eljest skulle hafva blifvit, om jag icke blifvit militär. Menniska., Åh, det är ju ingen ting, det kan ju hvem som helst varan, svarade den ståtlige ryttmästaren leende i sorglös ton. Wanda suckade djupt. Hon tänkte i detta ögonblick på Dörner. Alltså gör nådig comtessen en ridt med migx, sade ryttmästaren å nyo bedjande. Och vi följa med! utropade officerarne rundt omkring. Om det icke blir någon emöt i dag, mina herrar! skrek, en gammal major, som satt vid ett spelbord. Åb, folket är fegt och slåss endast om nattenn, svarade ryttmästaren. Mina herrar, jag är med om partiel, sade generalskan. Jag rider såsom sauve-garde för min vackra nice. Och hvem bevakar den farliga väktarinnan ? frågade en gammal öfverste indiskret. Spektakelmakare! utropade generalskan och slog efter honom med sin doftande handske. Ridpartiet beslöts och Wanda kunde icke draga sig undan utan att begå en ohöflighet. KAVALKADEN. Det var en kulen och dyster dag. Vinden dref snöflingorna framför sig såsom en flyktande bjord af lamm. Den strid, som ned på jorden skulle utkämpas bland menniskorra, hade ett motstyckt i himmelen, Man kunde