Aftonbladet – 10 juni 1850, sida 2

EEE SS tum, så länge regementet funnits till. Till och med de olika rykten som fruntimmerna beställsamt utspridde bidrogo icke litet att åt den unga grefvinnan gifva en romantisk tjusningskraft, som hon likväl icke behöfde för att vinna allas hjertan. Generalskan, ehuru sjelf ännu eröfringslysten, fröjdade sig med en viss oegennytta öfver de triumfer som hennes nidce vann, på samma sätt som en erfaren krigare med tillfredsställelse betraktar en ung rekryts bragder. Den välmenande tantens godhet förmådde lika så litet som talrika tillbedjares hyllningar att i Wandas hjerta åstadkomma någon förändring, utan hade tvertom en motsatt verkan. Ju längre Wanda qvarblefigeneralskans hus, ju närmare hon betraktade den förnäma verlden, desto mera främmande kände hon sig i dessa kretsar, med hvilka hon numera icke hade någon annan gemensam beröringspunkt, än den tillfälliga födseln. Tanten gällde i Breslau såsom inbegreppet af den bästa ton. Så smakfullt var ingen utstyrd, som generalskan; bennes toalett prisades alltid såsom den utsöktaste. Det fanns ingenting älskvärdare än hennes uppförande i sällskaper. Hon hade ett graciöst leende för hvar och en, en vänskaplig blick, ett förbindligt ord. Hon spelade alla spel med lika skicklighet och passion. Hon sjöng ännu förträffligt och förtjusade genom en liflig, snillrik konversation. Ingen förstod så väl som hon att 5589 litet med många ord, att beröra allt och icke uppehålla sig vid något. Från teatern flög hennes konversation till spetsar eller dylikt; från politiken till dagens chronique scandaleuse. Det högsta och djupaste, det betydande och obetydande afgjordes af henne i ett andetag med samma älskvärda nonchalance. Det fanns ingen elegantare syn, än generalskan, då hon satt tillbakalutande i sin bergere, pratande, leende, nickande, smilande förbindlig mot alla och för ingen otillgänglig. En dyrbar bufvudbonad s3f spetsar hvilade på de mörka lockar, som beskuggade det pikanta ansigtet; en grå sidenrock som räckte ända upp till halsen, tjenade mer till att visa än att dölja hennes fina växt, hennes sköna former. Så satt hor omringad af tillbedjare, och nådig mot alla, lik dessa underbara väsenden, hvilka med skimrande, praktfulla vingar dansa i glädjens