Aftonbladet – 10 juni 1850, sida 2

solsken, för att lefva och dö i hvirfveln af en tanklö tillvaro. Omkring denna medelpunkt för societetslifvet samlåde sig de öfriga elementerna: fruar som delade generalskans smak och passioner, utan att kunna göra henne högsta rangen derutinnan stridig; män hvilkas ideella synkrets genom uppfostran, ståndsfördomar och sysselsättning nästan förlorat möjligheten att utvidgas och hvilka med sina exklusiva åsigter stodo utom tiden och dess anspråk på menskligheten. Några få, hvilka väl begrepo den närvarande tiden med dess fordringar, och icke tanklöst gingo framtiden till mötes, kunde icke besluta sig till de uppoffringar, som händelsernas gång hade påkallat. Hvarken generalskan eller den sällskapskrets, som slöt sig till henne, kunde åstadkomma någon förändring i Wandas bjerta. Hon hade i sin själ upptagit sanningens hela fullhet, och kunde ej annat än förakta lögnen som bär trädde henne till mötes, om ock i förförisk form. Lifvets allvar bade fattat henne och hon afskydde det frivola hos en samhällsklass, hvilken var van att anse sig stå på en högre ståndpunkt. De fördomar som hon i föräldrahuset hade bedömt med medfödd pietet och skonsamhet, funno nu ingen nåd mer i hennes Ögon och hon angrep dem med förundransvärd skarpsinnighet och klarhet. Det rykte om en viss excentricitet, hvilket föregått henne, förökades hörigenom ännu mer, utan att bon derföre förlorade något i den schlesiska aristokratiens Ögon. Man betraktade hennes själs heligaste öfvertygelse sisom en förlåtlig besynnerlighet, en nyck som man gerna förlät den unga, sköna och intressanta grefvinnan, emedan man icke kunde tro på allvaret af en dylik riktning. Det var ju icke tänkbart, att en comtesse Selz, tillhörande den äldsta adeln, rik, förnäm, förtrollande, verkligen kunde intressera sig för folket och uppoffra sin lysande ställning i lifvet för en chimere. Man lät narrit vara, såsom man inom dessa kretsar öfverser med hvarje böjelse, äfven den förderfligaste, så länge den blott betraktas såsom ett skämt, ett tidsfördrif. JEndast den sanna passionen, som utan konsideration afkastar slöjan, blifver fördömd, emedan den sönderbryter formen, som är sista stödjepunkten för denna murkna societ. Icke brottet mot det evigt menskliga,