Aftonbladet – 8 juni 1850, sida 3

såg han sig dock dömd till en tvetydig roll och stötte emot på alla håll. Radikalerna betecknade honom redan såsom Breslaus Cavaignac. Närmast honom satt en assessor med djerfva, intagande drag, ur hvilka snille och skarpsinne blixtrade; för bars nyktra logik och bitande qvickhet upplöste sig de andras svärmeri och innehållslösa fraser i rök. På sidan satt vidare den unge medicive studiosus som vi redan omnämnt; en student, lång, mager och full af fanatism; en ung filosofie doktor, insigtsfull såsom nationa!ekonom och något fåfäng men klok och energisk; vidare några jurister och kandidater, en tobakshandlare, en bokhandlare, en redaktör och en byggmästare, som alltid bar med sig i fickan de djerfvaste planer till barrikaders uppkastande. U:skottet befann sig i den djupaste öfverläggning, då de nyssnämnde personerna inträdde. Till en början torde således en folkförsamling vara nödvändig, föreslog presidenten. Vi måste underrätta folket om nationalförsamlingens beslut och fordra dess bifall.n Detta förslag antogs allmänt. Folkförsamlingar här, och folkförsamlingar der!, skrek den just nu inträdande deputerade. Vi hafva nog talat, nu är det tid att handla. Alla kongliga kassor måste beläggas med beslag. En deputation skall genast begifva sig till öfverpresidenten och af honom fordra en bestämd förklaring, om han vill foga sig efter nationalförsamlingens beslut. Vägrar han, så afsättas han och en provisorisk regering bildas genast.n Jag måste förklara mig emot hvarje sidan åtgärdn, itfropade assessorn med vanligt lugn och kallblodighet. Hvarje dylikt steg skulle genast åstadkomma en söndring, som vi framför allt måste undvika. Vår verksamhet kan endast inskränka sig till att gifva auktoriteterna en impuls, som de behöfva. Vi måste isynnerhet akta Oss alt genom våldsamheter sätta dem i barnesk mot css. Endast så änge vi stå i godt förstånd med auktoriteterna, äro vi mäktiga; men så snart den ringaste tvedrägt inträder, gå vi och med oss frihetens sak förlorad. En provisorisk regering, som den ärade talaren föreslår, skulle födas såsom en dagslända för att genast dö. Jag måste tillstå, att jag sjelf skulle draga i betänkande ait stå fadder för ett sålant dödfödt barn., (Forts.)