Aftonbladet – 8 juni 1850, sida 3

Till Enkan Christina Andersson har å Aftonbladskontoret ytterligare inlemnats från P— 2 Rår Bko. Enligt redogörelse i Aftonbadet för den 41 Mars uppgick insamlingen då till 452 Rdr 20 sk. Bko. D:0 den 49 Mars ylterligare 467: 46. D:o den 30 Mars 1530: 46. D:o den 9 April 66: 46. D:o den 50 April 43: 8; tillsammans 862 Rir 40 sk. Bko. Af dessa penningar hafva blifvit insatta i Sparbanken 400 Rir Bko. Utdelade till andra behöfvande, enligt enkans eget medgifvande och mot qvittenser, 66: 32. Kentanta utgifter för hennes bosättning, möbler, kläder, husgeråd, husdjur m. m. 184 Rdr 22 sk. Bko. Resten, 2414 Rdr 4 sk. bko, är utlånadt emot ränta till Mars månad nästa år, för att då, för enkans och barnens räkning, äfven insättas jemte de förra medlen i sparbanken, hvarest, såsom bekant är, icke emottages mer än 400 rdr bko af hvarje person årligen. Enkan och bennes barn hafva flyttat från Lilingön, der alltför många smärtande minnen omgåfvo dem, och äro nu bosatta under en herregård i Huddinge socken, 4!, mil från Stockholm, der de hafva ett trefligt boningsrum med omgifvande trädgårdstäppa, hvilka förmåner af deras husbonde blifvit dem beviljade på lämpliga och goda vilkor. Äldsta barnet, Sophia Albertina, är upptaget i ett aktningsvärdt borgarhus i stad:n, der hon njuter föräldravård och christelig uppfostran; den andra dottern har hopp om ett dylikt hem i landsorten. Enkan blir således ensam med sin lilla son. När hon ser hur det grönskar i trädgården, den hon sjelf odlat och planterat, när hon om aftonen hemtar sin ko från skogen och barnen glada leka omkring henne, och hon jemför sin nuvarande ställning med den eländets tid, som är förgången — då fylles hennes hjerta af tacksamhet mol sina räddare och välgörare. Hon erinrar. sig då, hur hon, för några få månader sedan, sprang på den tillfrusna sjön och ur ångestfullt hjerta läste psalmen om Stålamod under korset och bedröfvelsenn: Herre, du som sänder trösten Till den själ, som tröstlös är etc. Hon gråter nu som då vid tanken på det förflutna och öfver att han, tillsammans med hvilken hon så mycket lidit, är så fierran, att hon ens ej får stödja foten på hans graf. — Men det är icke mer tröstlöshetens och förlviflans tårar, endast den stilla saknadens. Det är från detta nya hem, hvilket menniskokärleken och barmhertigheten beredt henne, som hon med rördt hjerta till den vördade allmänheten frambär sin ödmjuka och varma tacksägelse för den lycka hon njuter, och hon hoppas, all der kunna fortsätta ett gudfruktigt, stilla och arbetsamt lefverne: den enda tacksamhetsgärd hon har att bjuda de hjertan, som i olyckan ömmal för henne. Stockholm d. 7 Juni 4850. W— —— voveasvammmeconsumatnrnnm.—.