,. . I Korrespondensartiklar från Paris. Vi meddela efter ett Berlinerblad nedanstående korrespondensartiklar från Paris, hvilka torde läsas med intresse. Den ena lemnar en teckning af den bekante Montalemberts politiska egenskaper, den andra innehåller åtskilliga upplysningar om ställningen i Paris, som icke sakna ett allmännare intresse. pParis den 23 Maj. Montslembert är en bland dessa elaka naturer, hos hvilka ordet är ett giftigt vapen, ett genljud af de förkastliga tankar, som uppfylla deras själ. Hos dessa menniskor är ivgenting ursprungligt, ögonblickets ingifvelse, ett fritt, oberåknadt uttryck af deras känslor: — allt hos dem förråder beräkning, plan, förutseende och bakslughet. Jag känner ingen grymmare förkastelsedom öfver en fri man. Det är icke denne man möjligt att såsom ögonblickets ingifve!se frambringa något godt, skönt, rättvist och upphöjdt; han behöfver för sina tal en lång, konstmässig och derföre ofta allt för konstlad förberedelse i stillhet. Derföre äga hans föredrag, när han slutligen framställer dem på tfibunen, ingenting storartadt, ingenting värdigt, intet som fängslar, rörer, upphöjer och adiar den menskliga känslan. Deremot äro de rika på utgjutelser af vrede och hat; hans stridssätt är lumpet och regleradt af låga passioner. Denna menniska har blott talang uti det onda och energi uti att vanställa och förtala. La Presse, yttrade för kort sedan om ett af hans tal: Hr Montalembert har i dag ej förtalat någon, detta är tillräckligt för att säga, att han stannat efter sig sjelf... Ni skulle i går hasett honom då han visade sig i sin fullkomliga nakenhet. Om Montalembert talar om presslagen, romerska frågan, undervisningslagen, eller anfallet mot den allmänna rösträtten; hans framställning är alltid sig lik; han talar hvarken om tryckfrihet, eller om romerska friågan, eller om undervisningsfrihet, eller om allmänna rösträtten från författningsenlig ståndpunkt, utan han talar om socialism, han förföljer, bespottar, förialar republikaner och socialister. Så var det också igår, hvartill äfven kom en outsäglig ångest, en vid hvarje ord märkbar ångest, som gjorde talaren blek, nästan likfärgad och gaf honom det vanställda utseendet af en svårt marterad. Hvad Montalembert egentligen vill, har han sammanfattat uti en enda favoritid: att inom Frankrikes egna gränser mot socialisterna börja en ny upplaga af fälttåget mot Rom. Hvad dettå vill säga förstår man lått. Paris och departementerna skola äfven förstå det, och deras kärlek till denna Loyolaslärjunge, en kärlek som dessutom icke är synnerligt varm, skall derigenom icke blifva stegrad. Men huru Montalembert förstår detta krig; buru han är sinnad att med gods och blod försvara sitt standar, kunde man i går läsa i hans drag. I dag inhemta vi kommentarierna till denna bans bedröfliga hållning: Montalembert har redan låtit föra hela sitt lösörebo till Belgien, dit han sjelf, vid första spår till fara, ämnar följa efter. Men lemnom denna dåliga menniska! Endast de, som höra honom och se hans själ afspeglad på hans ansigte, kunna fatta den djupa motvilja, hvarmed vi tala om denna religionens, frihetens och fäderneslandets onda genius. I dag hafva vi haft ett efierspel af gårdagssessioen. Victor Hugo, som i går, då han var frånvaande, på det nedrigaste sätt angreps, har i dag be ärt ordet och lika obarmhertigt som rättvist giss!at len oförsynte angriparen. : Medan jag skrifver dessa rader, har Lamartine );eträdt tribunen och kämpar med gripande välaliget för republiken och den allmänna rösträtten, samt not hvarje inskränkning af den sistnämnde. Hans al är ett af de skönaste som någonsin blifvit hål!ne en politisk församling. Ni skulle se huru kamnarens majoritet våndas under det mäktiga intrycet af den store talarens hänförande vältalighet, och raftfulla uppträdande mot dess reaktionära syften ! Paris den 26 Maj. Det egendomliga i förhandingarna om det nya vallagsförslaget ligger deruti, tt all häftighet, alla förolämpningar, allt hån, alla tbrott af hatet i förening med tydliga förnärmelser not lagar och författning utgå från regeringen och majoriteten, som dymedelst ådagalägga sin svaghet, inder det att vensterns talare med sällsynt och beömvärd moderation, med ovanlig talang och ögonkenlig öfverlägsenhet i åskådningssätt samt argunentat:on strida för ordning, lag och konstitution, amt derigenom på förhand brännmärka vallagen med utplånliga fläckar. Hvad är ock en lag, som endast kan stödja sig