Aftonbladet – 6 juni 1850, sida 3

måste afvakta nationalförsamlingens ytterligare steg. Uttalar den skattevägran, hvilket jag med visshet förutser såsom en följd af vensterns ursinnpighet, så faller i och med detsamma den rättsgrund, på hvilken den nu står, och derefter göra vi samt med oss alla välsinnade front emot densamma och öfvergå på ministerens sida. Ni tror således verkligen att våra folkrepresentanter besluta skattevägran ? Jag betviflar icke att de skola gripa till detta sista medel. Naturligtvis kommer detta beslut, så farligt det ock ser ut, icke att medföra vidare följder. Välmående och rika borgare, såsom ni hr Möller, skola gifva skatt såsom förut; de röda betala i alla fa!l intet, ty der intet finns att taga, der har kejsaren förlorat sin rätt, såsom det gamla ordspråket säger. Hr Möller skrattade hjertligt åt detta argument. Han klappade kandidaten förtroligt på axeln och sade: I morgon spisar ni middag hos oss. Hr Henne bugade sig till tecken af sitt bifall. Då theet serverades, inträdde fru Lischnitz, den unga enkan som stod under br Millers. förmynderskap. Hon hade nyligen ankommit till Breslau. Vanligtvis uppehöll hon sig på landet, der hon hale ett gods. Det måste vara en vigtig orsak som förde henne till staden. Ett förhållande till en officer, hvilket hon af obekanta orsaker plöts ligen afbrutit, gjorde att hon ej fann sig väl i Schlesiens hufvudstad; den lefnadslustiga, vackra enkan begrafde sig derföre i ensatshet på landet. Hela hennes väsende förrådde genast vid första inträdet en hög grad af rörelse. Endast flyktigt helsade hon på sällskapet och drog sig derefter jemte förmyndaren in i hans kabinett. Hr Henne rekommenderade sig med löfte att återkomma till middagen följande dag. Då den unga enkan såg sig ensam med sin förmyndsre, störtade hon emot honom med dessa ord: Vi äro ruinerade, vi äro olyckiiga! Läs.n 2 Miller tog förskräckt emot det bref, som hon framräckte. For te, följer.)