Aftonbladet – 6 juni 1850, sida 2

det nöd gt, att se domstolens motivering deraf. Det är nemligen utan tvifsvel någon skilnad il omdömet om sakens behandling, om domstolen ansett beslutet böra gälla såsom princip, eller om den ansett ett undantag från principen här böra äga rum i anseende till den serskilda omständigheten att br Sjöberg tecknat sig på sjelfva tidningen såsom utgifvare, och Hedman åter å sin sida förnekat och bestridt all ansvarighet. I alla fall springer likväl genast i ögonen ati denna nya lagtolkning är helt och bållet stridande emot den praxis, som alltifrån tryckfri betslagens stiftande hittills blifvit föijd och sanktionerad icke allenast medelst alla parters samtycke i allmänhet, utan ock medelst öfverdomstols beslut vid ett tillfälle, som till viss grad var likartadt med det nuvarande, nemligen vid ett åtal mot tidningen Medborgaren, då dess förläggare, som låtit den insända artikeln införas, begärde att sjelf få ansvara derför, och den ansvarige förklarade sig hafva varit okunnig om artikelns tillkomst och innehåll, men hvi:ket allt likväl då lemnades uian afseende. Man kan vidare icke heller förbise följande ställen i tryckfrihetslagen: S 4. mom. 4. Utgifvare af Dagblad eller periodiska skrifter anpmäle sig, jemte titeln och tryckningsorten hos justitiestatsministern, som äger att, såvida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela bevis att intet hinder emot skriftens utgifvande förekommer.n Samma mom. 7. Utgifvare af Dagblad och periodiska skrifter vare alltid, i afseende på ansvarel ansedde såsom författare, åliggande dem under lika förbindelse att tillse, det de vilkor, som vid utgifvandet deraf i denna lag ytterligare stadgas, varda noga iakttagna. 4 8 2 momentet säger: Boktryckare, som utan att vara försedd med justitiestatsministerns bevis om gjord anmälan af ett dagblad eller periodisk skrift, desamma trycker, böte 400 riksdaler och skrifien icställes intilldess utgifvaren iakttagit hvad ofvanföre derom stadgadt är. Nu var här förhållandet, att boktryckaren som tryckte Folkets Röst var försedd med Hedmans tillståndsbevis; hvilket han mnaturligtvis ej kunde hafva fått utan Hedmans samtycke. Om nu Hedman senom ett kontrakt hade öfverlemnat åt annan man att besörja tidningens utgifvande, så måste likväl enligt ofven citerade 1 8 7 moment, han ensam p,alltid i afseende på ansvaret vara ansedd såsom författare, och hans åliggande, vara, att under lika förbindelse tillse det de vilkor, som vid utgifvandet deraf i legen ytterligare stadgas, varda noga iakttagna, För ett sådant åliggandes uppfyllande ägde han vidtaga hvilka lagliga åtgärder han behagade; det blef hans ensak; men lagens bud om ansvarigheten är positift, och detta positiva bud förminskas icke af det inkastet, att en person ej bör kunna umgälla en snnans förbrytelse: ty lagen har här tydligen förutsatt, att icke de serskilda författarne af olika artiklar i en tidning få ansvara derför sjelfve, utan en skall ansvara för alltsammans och denne är den, som genom tillståndsbevisets öfverlemnande till boktryckaren i lagens ögon är ansvarig, så länge han ej återtagit samma bevis. Det är en alldeles riktig anmärkning att ingen kan genom kontrakt afbända sig rättigheten till kontroll öfver sådsna handlingar, hvarigenom man emot sim vilja kan skadas till personlig heder, frihet eller välfärd; men också är det gifvet, att intet kontrakt i verlden kan hindra innehafvaren af ett tillståndsbevis, att återtaga detsamma när han behagar, och att han ifrån den stunden är fri från ansvar. All den påföljd, som ett kontrakt härom kan stipulera blir en privat rekonventionsfråga mellan kontrahenterna. Lika ostridigt är, att det icke kan betagas tillståndsbrefvets ägare att utöfva hvilken censur han behagar öfver sjelfva artiklarna i tidningen, medan utgifningsrätten begagnas, då han äger makt att när som helst inställa dett2 begagnande; mena å andra sidan måste bans ep probation anses gifven till tidningens innebåll så länge den utgifves med hans samtycke. Det enda fall på grund hvaraf den som uttagit tillståndsbeviset för en tidning som blifvit utgifven och åtalad, kunde befrias ifrån jansvarigheten derför utan att gå emot tryckI frihetslagen, synes således vara, om tillståndsbevisets egare kunde visa, att man på något svekfullt sätt eller utan hans fria vilja åtkommit detta bevis och begagnat det. Men då inträder åter den casus, som vid skrifters utgifvande i allmänhet eger rum, nemligen att boktryckaren blir den som skall ansvara, såvida han ej antingen kan prestera namnsedel å författaren, eller denne sjelfmant inställer sig till svaromål, hvarförutan boktryckaren skall plikta 100 rdr bko för det han tryckt utan tillståndsbevis. Men några sådana omständigheter ha vi ej kunnat upptäcka i denna sak. Så mycket måste man vara berättigad att yttra tills vidare, i sträng slutföljd både af tryckfrihetslagens otvetydiga fö:eskrifter och all hittilsföljd praxis; och det skall derföre blifva serdeles intressant att förnimma, i hvad mån rådhusrättens räsonnemang kan tillintetgöra verkan af dessa skäl. — Friskytten slår sig. som bekant är, någon gång på att vara farbror, och bar under denna ämabla skepelse i lördags gifvit Aftonbladet en liten vänlig förebråelse som, om den skall hafva någon mening, måste angå A. B:s alltför lena sätt att behandla littera