Aftonbladet – 5 juni 1850, sida 2

sig, och likväl dröjde hennes fot. Dörner helsade på henne Frun i huset bad honom sitta ned. Kan ni tänkal sade hon, grefvinnan kommer i daf till mig för att taga afsked. Jag vet det! svarade han doft. Wanda vågade icke se upp; hon visste icke, om hor skulle fly eller stanna. Jag veto, upprepade Dörner med sakta röst, vänd til Wanda, ,att ni far bort. Med er följer min lycka. Min fader vill det, svarade grefvinnan betydelsefullt Och ni lyder, svarade han med bitterhet. Hvad skall jag göra? Säg sjelft Dessa ord vexlades hastigt och hemligt. Det var d första ljuden af denna späda blyga kärlek, som bittills ickt vågat någon bekännelse. Ögonblickets trångmål öppnad deras hjertan, såsom en vindstöt öppnar den blomster knopp, som eljest hade dröjt att slå ut sin krona. Den genialiska frun hände ett innerligt medlidande med dessa unga hjertan, som slogo för hvarandra. Jag vill göra eder lyckliga, sade hon med uttryck a inspiration. ? J ären det begge värda. Begagna det ögonblick, hvilket ett ögonblick döljer sig. Gifven mig edra händer J älsken hvarandra. Söndersliten de band, som verlder dragit omkring eder; blifven fria, fria, såsom gebien inon eder. J hafven funnit rätt på hvarandra bland tusende Vljen j dölja sanningen för hvarandra, liksom den stor he pen, som fegt öfvergifvit sig sjelf? Träffade och öfverraskade sågo de begge älskande p hvarandra. Jag är den nya verldens prestinnar, fortfor vår mo derna Pythia. Jag har kommit för att förkunna en skö nare tro, sanningens och kärlekens religion. I kraft a mitt inre kall vill jag förena er, anda med anda, ty j till hören hvarandra. Ett heligt sakrament har förenat er Tanke med tanke, id6 med id her för länge sedan för mält sig i eder. Här stån j framför mig, icke i helge domen och likväl helgade sjelfva, helgade genora den anda som förmäler eder, som lefver i eder och talar ur eder Hvem kan skilja er? J tillhören hvarandra för all evig het. Den jordiska besittningen är fåfänglig. och tom in