Aftonbladet – 5 juni 1850, sida 2

MAS RR APERAK a ENE Car nes blick. Samma makt, som dref sibyllorna att profetera och som fattade Pythias på trefoten, hade gripit henne. Hon tog sin penna och skref på papperet inspirationens odödliga ord. Jag nämner icke denna frus namn; hon är bekant och vidtberömd. Wanda kände ett behof att äfven gå till henne. Före sin afres: måste hon se och tala vid denna väninna, som mottog henne med vanlig vänlighet. Kära grefvinna, sade den moderna Pythia, rsätt sig här midt emot mig, så att jag kan få se in i edra sköna bruna ögon, ur hvilka kärlekens genius strålar., Wanda rodnade; den skarpsinniga frun märkte det och fortfor leende: Är det icke så: för mig kan ingen ting döljas ? Det fins ingen eld, ingen glöd så het, Som hemlig kärlek, derom ingen vet. Ser ni, grefvinna, jag har märkt det; en skön, stolt själs hela hemlighet ligger klar för mig och jag gläder mig deröfver, liksom öfver en ädel frukt, som mognar i en annan zon än vår. Jag vet allt, kära barn, ni bar haft mod att trotsa en fördom och derföre älskar jag er så mycket mer. Man måste ge filisterverlden en örfil, så att det smäller. Har ni kurage?, Mod har jag nog, hviskade Wanda rörd. — MDet är rätt, grefvinna! Man måste ha mod. Allt högt i lifvet betalar man med det högsta priset, med sjelfva lifvet. För sanningen dogo Sokrates och Jesus, och kärlek är detsamma som sanning. Tro mig, en skön kärlek gör menpviskan fri och sann. Det har jag sjell erfarit. Den underbara fruns röst darrade märkbart. Hon tänkte på ungdomstiden och på sin hängifvenhet för alla årbundradens störste genius, vid hvilkens fötter hon fordom satt, lutande sitt mörka h::fvud i den väl!dige Olympierns sköte. En djup rörelse hade fattat de begge fruntimmerna; då de sågo upp stod Dörner och stödde sig vid dörren, försänkt i betraktelse. Såsom vän hade han i tysthet inträdt. Hans knackning hade icke blifvit märkt. Wanda uppsteg vid hans annalkande, liksom om hon ville aflägsna