bennes lif och hennes anhörigas åsigter. Sedlighetens lagar, ideerna om frihet och sanning, som utvecklade och befästade sig i hennes själ, passade icke för den så kallade eleganta veriden. Hennes klara förstånd uppreste sig mot traditioner och former, som i henne: ögon saknade allt innehåll. Hon genomskådade de fel och brister, som vidlådde den samhällsklass, till hvilken hon sjelf hörde, vid hvilken hon sig sig fängslad med tusende band; och horn hade dock icke mod att slita dessa. Hon led förfärligt och sträfvade att finna en utväg för att komma ur detta virrvarr, som så mycket stred emot hennes rena och sanna natur. Hon var qvinna; bon saknade ett starkare väsende, för hvilket hon kunde uppenbara sig, vid hvilket hon kunde stödja sig. Legationssekreteraren kände hon sig nödsakad att öfvergifva; Arthur liksom fadren hyllade skarp! motsatta åsigter. Begge hatade, om ock af olika bevekelse: grunder, de nyare ideer, som så mäktigt bestormat den unga grefvinnans själ. Då rigtade Wanda sina blicka ofrivilligt efter Dörner. Ännu var det honom tillåtet at! besöka grefvens hus. I detta aristokratiska sällskap undvek han väl hvarje ord som kunde såra; men det fanns likväl ögonblick under hvilka denna återhållsaruhet försvann och hans enthusiasm för den nya verldsrörelsen väldigt frambröt med en vältalighet, som liknade en sill: verklar flod. Sådana ögonblick hade högt värde för Wanda, som. desto mer lade dem på hbjertat, ju sällsyntare de voro Dörner blef på sednaste tiden mottagen med en viss, nästan förolämpande köld i den grefliga familjen, oaktadt de mingfaldiga förhållanden, i hvilka han stod till dess ledamöter. Grefven kunde aldrig förlåta honom, att ban satt på venstra sidan; icke heller Arthur, att han talat och röstat för den Steinska motionen (som var riktad mot den inom armeens högre regioner rådande reaktionen). Dörners stolthet var sårad ceh han tänkte på att inställa sina besök, oaktadt sin kärlek, hvilken han ock sjelf vid närmare betraktande af förhå:landena ansåg vara hopplös. Men då Wanda ived milda, bedj:nde ögon liksom bad honom om förlåtelse för den missaktning, hvarmed hennes anhöriga bemött honom, så öfvergal han alla sina föresatser och uppsökte å nyo den krets, som både drog honom till sig och stötte honom tillbaka. ?